Medeltid

Den kristna religionen och det latinska alfabetet infördes. Den framväxande kungamakten och kyrkan, styrd från Rom, gjorde gemensam sak med att organisera landet. Linköping växte fram mellan biskop, biskopsgård och domkyrka och S:t Larskyrkan med kungligt torn. Franciskankonventet anläggs och Linköping får stadsrättigheter 1287. Efter digerdöden byggdes stenhusen som var prästernas tjänstebostäder. Brask den siste katolske biskopen flydde 1527.

1300-talet

 

Den nya staden Linköping växte och expanderade fram till mitten av seklet, då både en agrarkris och digerdöden 1349-50 ledde till att utvecklingen avstannade. Hur många som dog av pesten i staden vet vi inte, men ett tydligt avbräck syns i stadens och stiftets utveckling. Efter några årtionden ökade de ekonomiska aktiviteterna med utbyggnaden av prästernas tjänstebostäder. Närmast domkyrkan ökade antalet stenhus väsentligt under 1300-talets andra hälft. Det bidrog till en kraftig expansion och förtätning av bebyggelsen i staden.

Stadens sigill

Linköpings stads äldsta kända sigill från år 1300. Riksarkivet.

Stadens sigill från år 1300 är det äldsta bevarade avtrycket av Linköpings stads sigillstamp. Det föreställer ett lejonhuvud, vilket Linköpings stadsvapen fortfarande gör. Det var de två bröderna, biskop Bengt och kung Magnus av Folkungaätten som i sitt familjevapen hade ett stående lejon och därifrån kom lejonhuvudet i stadsvapnet. Det är mycket ovanligt med ett heraldiskt djur i ett stadsvapen. Linköpings lejon har idag fått ett något modernare utseende.

Linköpings stadsvapen idag

Staden växer fram

Linköpings befolkning var inte stor, enbart några hundra innevånare vid 1300-talets början. En stadsplan verkar ha kommit till då man lade ut tomter och vägnät. Även Stora torgets mer kvadratiska form härstammar antagligen från den här tiden. Tomterna var långsmala med ena kortsidan mot gatan. Boningshusen låg en bit in på tomten och närmast gatan låg bodar, stall och förråd vid en gårdsplan. Bakom boningshuset fanns en trädgård där man odlade sina grönsaker för självhushållning. Runtomkring stadsbebyggelsen låg stadsjordarna med kålgårdar och andra odlingar. Man var som en bonde fast man bodde i staden.


Medeltida stadsgård, rekonstruktion av kvarteret Sanden i Vadstena av Lönegård & Co.

Stadens råd

Rådet leddes av borgmästaren som med ett antal borgare valda till rådmän styrde staden. Vi känner namnet på fyra av rådmännen från 1300-talets början. Två var frälsemän Johan Ingesson och Öjar Nilsson. Guttorm Kril var en ansedd borgare som lämnat tre olika slags sigill efter sig och Daniel som var en före detta bonde från Tift, allt enligt bevarade dokument. Redan från början av 1300-talet kallades rådet för magistrat i Linköping och rådmännen för det latinska ordet consules i dokumenten. Stadens fogde fanns också med bland de mäktiga i staden. I början av 1300-talet fanns en byfogde som hette Ragnvald. Hans namn förekommer ett stort antal gånger när han bevittnar donationshandlingar. Även hantverkare satt i stadens råd, många gånger var det fler hantverkare än köpmän och ofta fanns det två borgmästare där en var hantverkare och en var köpman. Det finns många borgmästare omnämnda bland dokumenten men det beror på att man bara satt ett år som borgmästare. Rådet träffades varje tisdag.

Fogden Nils i Stång

Fogden Nils Staffansson kallad ”Nils i Stång” efter kungsgården Stång där han bodde. Han var fogde både åt biskopen och kungen, en dubbelfogde med mycket makt. Nils förekommer ofta som vittne vid köp och ägobyten, exempelvis när Domkyrkan och Birgitta Birgersdotter, alltså den heliga Birgitta, skiftade jord. Nils var gift tre gånger och fick tre barn. Den äldste sonen Staffan Stangenberg ärvde Stangabergsgården vid S:t Larskyrkan, Kallerstad gård och en kvarn i Tannefors efter sin far Nils. Den yngre sonen Ragnvald begravdes tillsammans med Nils i Linköpings franciskankonvents kyrka.

Fogden Nils i Stång ägde Stangabergsgården som låg söder om S:t Lars kyrkan. Karta J Levin ÖM

Borgare i Staden

För att få burskap i staden måste man vara godkänd hantverkare eller handelsman och då hade man lagstadgad rätt att bedriva handel, hantverk eller näringsverksamhet. Efter att man svurit en borgared kallades man borgare och förband sig att betala skatt till staden, att delta i brandförsvaret och att inhysa soldater vid behov. Att äga mark i staden var ofta en förutsättning för burskap men inte alltid. Enbart män erhöll burskap, men vid mannens död kunde änkan fortsätta den rörelse som var knuten till mannens burskap.

Rekonstruerade kläder från 1300-talet, kvinnodräkten är tvådelad, mansdräkten en kopia av Bockstensmannens kläder. Historisk dräktparad på Linköpings slotts och domkyrkomuseum 2010. ÖM

Hantverkare organiserades i gillen som fungerade som ett slags fackförening, sjukkassa och pensionskassa. Samtidigt begränsades antalet hantverkare av samma sort inom staden vilket ledde till monopol och dålig konkurrens. En mästare kunde ha flera lärlingar boende i hushållet under lärlingstiden som varade flera år. Sedan skulle han som gesäll ut på gesällvandring och arbeta hos andra mästare innan han kunde avlägga gesällprov. Därifrån till att bli mästare var det ofta långt, eftersom enbart en mästare kunde finnas i varje stad och den gamle kanske måste dö innan en ny fick möjlighet att överta mästartiteln inom sitt skrå.

Hantverkare

Under 1300-talet kommer dokumenten som berättar om de hantverkare som arbetade i staden. Olof skinnare, Knut skomakare, Henekin sadelmakare, Udde smed och Håkan bagare är några av dem som nämns. Längre fram ökar antalet namn och fler sorters hantverkare tillkommer. Även hantverkare hade egna sigill. Ett av de bevarade är Harald Munchs sigill från 1347 som föreställer ett kittelöra som visar att Harald var kopparslagare.


Kopparslagare Harald Munks sigill. ÖM

Guld- och silversmeder hade en fast kundkrets som bestod av domkyrkan och alla övriga kyrkor som hade behov av nattvardssilver och relikvarier. De välmående kanikerna och olika slags präster med fast inkomst handlade finare kläder vilket underhöll en kår av skinnare, bältare m fl. som tillverkade det efterfrågade kläderna.

Hantverkstitlar och vad de gjorde:

Badare: föreståndare för badstugan

Bagare: bakade bröd och oblat

Bagare, illustration ur Olaus Magnus De nordiska folkens historia.

Bägarmakare: tillverkade muggar av trä

Bältare: tillverkade bälten, remtyg, seldon och spännen

Dagsverksman: arbetsledare för arbetskarlar

Fodermarsk: tog mot betalning hand om tillrestas hästar

Kammakare: tillverkade småsaker av ben och horn

Klensmed: tillverkade exempelvis lås, gångjärn och spikar

Kopparslagare: tillverkade föremål av koppar, takläggare på domkyrkan

Kämnär: skötte stadens finanser

Köttmånglare: köpte och slaktade djur från landsbygden

Pungmakare: tillverkade pungar och väskor av läder

Skeppsmän: manskap på båtar

Skinnare: beredde och handlade med skinn och pälsverk, gjorde pergament

Skomakare

Skrivare: sekreterare

Slaktare: slaktade mot betalning borgarnas egna kreatur

Stadstjänare: upprätthöll ordningen dagtid

Svärdfejare: förvaltade stadens svärd, bödelsvärdet

Syllsättare: kontrollerade nybyggnation

Syltekona: kvinnlig tillverkare av syltor och inälvsmat

Säckdragare: bar gods i balar och säckar

Vattenförare: forslade på uppdrag vatten till borgarhem

Vårdsättare: fördelade vakthållningen bland borgarna

Vägare: verksam vid stadens våghus

Vävare

Vävare, illustration ur Olaus Magnus, De nordiska folkens historia.

Åderlåterska: arbetade på badhuset med att slå åder

Åkare: fraktade folk, varor och avfall med häst och vagn

Vårdskrivare: för vaktlistor, inspekterade vaktstyrkan

Överskärare: textilhantverkare som ruggade upp ylletyg så det blev tätare

Grytomakare

Till denna lista av kända hantverkare kom ytterligare en Grytomakare 1388. Han hyrde den tomt på södra delen av Stora torget som kallades Holmen. Här hittades stora mängder gjutformsfragment som är vanligt avfall vid gjutning. Hans Grytomakare hade gjutit metallgrytor här. Men hans avfall hittades under Läroverksgatan några hundra meter ifrån Holmen tomten. Troligen hade det använts som gatubeläggning.

Handel

Handelns omfattning i det medeltida Linköping är svår att spåra då stadens tänkebok och privilegiebrev har förkommit, troligen i en brand. Salt var en av de allra viktigaste importartiklarna som hade en lång handelstradition då det var en viktig ingrediens vid matkonservering.

Importerat saltglaserat stengodskrus från tyska staden Siegburg. Hittat i kvarteret Ambrosia. ÖM

Vi köpte humle från Tyskland då vår egen produktion inte räckte för att täcka behovet till all ölbryggning. Finare tyger köptes från utlandet. I Östgötalagen skriver man att varje förmögen fästmö ska ha en kappa av hög kvalitet i fästegåva!

Blyplomb hittad i kvarteret Ambrosia. Den har suttit på en tygpacke från Lyon. ÖM

Många varor köpte man av utländska köpmän, ett fåtal Linköpingsborgare hade egna skepp som seglade på utlandet och gjorde affärer med Lübeck och Hansan. Det var konkurrens om de lokalt producerade varorna med andra städer i Östergötland. Söderköping med hamn och stor utlandshandel var den största konkurrenten, Skänninge och senare Vadstena tävlade om varor från landsbygden och bergslagen. Utländska varor skulle förtullas när de passerade Stegeborgs slott vid östkusten. Men det fanns perioder av frihandel då alla kunde handla med varandra. Det som producerades på landsbygden fick enbart säljas i staden vilket även stod i stadslagen. Men naturligtvis hittade människor olika sätt att komma runt dessa bestämmelser.

Studenthus i Paris

På biskop Karl Bååts inrådan köpte fyra Linköpingsstudenter 1317 ett hus i Quartier Latin, Paris studentkvarter. Det huset fungerade sedan under många år som studenthem för Linköpingsstudenter som skulle studera teologi eller kanonisk rätt vid universitetet i Paris. Det fanns ännu inget universitet i Sverige så ville man studera fick man ge sig iväg utomlands. De lärda studenterna kom sedan hem och besatte de högre prästämbetena. Stiftets vanliga präster fick sin utbildning i domkyrkan under ett par år innan de fortsatte ut till sockenkyrkorna för tjänstgöring.

Bostäder

På grund av bevarandeförhållanden vet vi mer om stenhusen som funnits i staden än om vanligt folks trähus. Det är det vanliga att maktens män ger mer avtryck än den fattige och så även i stadens huslämningar. Rester av trähus ser man antingen som nedbrända kollager eller som syllstensrader d.v.s. stenarna i en torpargrund. Ofta finns ett spisfundament kvar efter bostadshusen. En grusad eller kullerstensbelagd yta avslöjar att här funnits en gårdsplan som tillhört ett hus. Trähusen var oftast knuttimrade och bestod av ett rum med en murad spis där maten lagades. Man åt mat med händerna eller sin egen sked och kniv som man ofta bar med sig i bältet. Gaffeln var inte uppfunnen ännu. Inredningen bestod mest av väggfasta bänkar, väggfasta sängar, kistor, bord och pallar. Stolar förekom inte under medeltiden.

Rekonstruktionsritning av kvarteret Brevduvan vid 1300-talets slut av M Gilstring. ÖM

I kvarteret Brevduvan där restaurang Gula huset ligger gjordes en större undersökning under 1980-talet, som visade hur många gånger bebyggelsen hade ändrats från 1300-talets början fram till 1600-talet. Först var här odlingsmark, sedan bebyggt med några få hus med en gränd emellan. En intakt timrad källare grävdes  fram och kunde dateras till 1385 med hjälp av årsringsdatering av stockarna. Under 1400-talet ökade antalet trähus utmed gränden. I det senaste skedet bytte hela bebyggelsen riktning och låg utmed Stångsgatan. Gränden mellan husen försvann och blev en del av en större tomt. Gårdsytor och syllstensrader har hittats på många ställen i staden.

Träkällare från 1380-talet funnen i kvarteret Brevduvan. ÖM

Vid Torggatan, under parkeringsrutan för handikappade, nära Stora torget upptäcktes en murad källare. Den hade ingått i ett hus som revs så sent som på 1900-talets början. Källarens valv hade knäckts och utrymmet hade sedan fyllts igen med sten och grus.  Källaren tömdes och dokumenterades för några år sedan. Den bedömdes vara senmedeltida.

Den murade källaren under Torggatan som hittades på 2010-talet. ÖM

S:t Larskyrkan brinner

Någon gång under 1320-talets sista år brann S:t Lars kyrkans torn. Branden ledde till att kyrkklockorna i tornet smälte och mindre bitar av dem ligger fortfarande kvar i tornets andra våning. Det träbjälklag som nu finns i tornet är troligen ditsatta efter branden, alla bjälkar utom en som är helt svartbränd. Den sitter mitt i andra våningens tak.

Bränd bjälke i innertaket i S:t Larskyrkans torn, troligen en rest efter branden på 1320-talet. ÖM

Två träbjälkar som är inmurade i vapenhusets södra vägg har daterats med årsringsdatering s.k. dendrokronologi. Den ena murades in efter branden, medan den andra som var bränd sitter kvar på ursprunglig plats sedan tornet byggdes. Dateringarna av dessa två bjälkar har hjälpt till att datera tornets byggnadsår till 1177 och reparationen efter branden till år 1330.

Två inmurade träbjälkar i S:t Larskyrkans vapenhus södra mur, den svartbrända från 1177 och den ljusare från 1330.

Domkyrkans långhus byggs klart

Arbetet med domkyrkans långhus fortsatte i långsam takt under hela 1300-talet. Pengarna flöt inte in i den takt som behövdes. Biskoparna hänvisade till gamla dokument som skulle ge dem rätt till del i tiondet för fabricans räkning och ibland lyckas de under en kortare period. Först måste man ha rivit det västtorn som byggts under den förra byggnadsetappen.

De två sista travéerna gjordes klara men den yttersta, närmast västingången blev sned. Sydväggen blev flera meter kortare än nordväggen! Varför vet man inte med säkerhet? En möjlighet är att en källåder i sydvästra hörnet ställde till problem när marken var instabil.

Linköpings domkyrkas fjärde byggnadsfas. Den sneda västväggen syns tydligt längst ner. Sveriges kyrkor band 2001.

De påkostade blindarkaderna och knippepelarna bidrog kanske till att det drog ut på tiden med bygget. Blindarkaderna finns att beskåda i både den södra och norra långhusmuren. Ett skarpt skifte syns mellan de rundbågiga romanska arkadbågarna och de senare spetsbågiga gotiska.


Två byggnadsstilar möts i domkyrkans nordvägg, den rundbågiga romanska och den spetsbågiga gotiska. ÖM

Blindarkadfigurer i domkyrkans norra vägg. ÖM

Man har dekorerat arkaderna med kvinnliga och manliga figurer i  par, fabeldjur, blad och fantasiskapelser huggna i kalksten. De stora pelarna gjordes som knippepelare mer och mer utsirade ju närmare ingången man kommer. En av pelarna lutar betänkligt vilket antagligen också är ett resultat av den vattensjuka marken. I väster avslutades långhuset med ett stort rosettfönster över ingångsdörren. I denna byggnadsetapp byggdes inget torn. Det betyder att domkyrkan nu bestod av ett stort högt långhus med ett högkor och tre mindre torn i öster.

Linköpings domkyrka har en västgavel med ett runt rosettfönster. Suecia Antiqua et Hodierna av Erik Dahlberg.

Stenhuggarmärken

De medeltida stenhuggarna som byggde domkyrkan satte sitt eget stenhuggarmärke på varje sten de huggit. Det fungerade som ett slags ackordsystem, man fick betalt för de stenar som godkänts av byggmästaren. I domkyrkan finns ca 6000  stenar med 172 olika slags stenhuggarmärken som inventerades på 1960-talet. De sorterades in i olika grupper utifrån vilken tidsperiod som de användes. Det gör att man kan följa vissa stenhuggares arbete. Hela domkyrkan är byggd av kalksten som brutits i Berg, Vreta Kloster socken.

Stenhuggarmärke i pelare vid koromgången i Linköpings domkyrka. ÖM

Domkyrkans krucifix

När domkyrkans långhus var klart på 1330-talet verkar det sex meter höga krucifixet vara klart. Det verkar ha hängt där ett slags staket, kallat lektorium, stod som avdelade kyrkorummet mellan kor och långhus. Enligt bevarade avlatsbrev skulle man knäböja under korset för att på det sätter förkorta sin tid i i skärselden. Krucifixet har flyttats runt i kyrkan under århundradena senast under 1800-talet på tre olika platser. 1929 gjordes en stor restaurering och då lyckades man hänga upp det tunga krucifixet  på samma plats som det ursprungligen satt. och 2011 gjordes en ny restaurering då man även tog ett dendrokronologiskt prov som tyvärr inte ännu är daterat.

Biskopsgårdens brand och ombyggnad på 1380-talet

Biskopens residensgård nummer ett var Linköpings biskopsgård strax utanför kyrkogårdsmuren. Efter den tredje byggnadsfasen som slutfördes under 1200-talets sista decennium hade biskopsgården varit oförändrad i närmare 90 år.

 


Ovan, Linköpings biskopsgård vid 1200-talets slut.
Linköpings biskopsgård vid 1300-talets slut ombyggt efter en brand. P Rydberg. ÖM

Biskop Nils Hermansson, en stridbar biskop som hävdade kyrkans frihet mot den världsliga makten, var i konflikt med kung Albrecht av Mecklenburg som 1388 kom på besök i Linköping. Kung Albrecht ska ha mordhotat biskopen inne i domkyrkan men blivit hejdad av sina egna väpnare. Efter detta brann biskopsgården för andra gången! Vi vet inte med säkerhet att det var Albrechts män som satte eld på biskopsgården men en dendrokronologisk datering av den fjärde ombyggnaden visar att det är mycket troligt. Brunnen inne i huset fylldes med rasmassor och ytterväggen bredvid brunnen murades om. Man höjde kalkstenshuset och byggde på en tredje våning av tegel dessutom byggdes ett stort tegeltorn med trappstegsgavlar i nordväst. En invändig trappa byggdes samtidigt vilket underlättade för biskopen att gå upp till den tredje våningen och det nya norra tornet. Biskopstornet från sent 1200-tal brann också och alla träbjälklag brann upp. Efter det slog man tegelvalvet i bottenvåningen som ledde till att man fick göra om alla våningshöjder i det tornet. En våning försvann och biskopens privét var man tvungen att mura igen. När den öppnades i samband med att slotts och domkyrkomuseet byggdes hittades en hel del trasiga föremål som slängts in som fyllning, bläckhorn, bordsben, trätallrik mm Men även två svartråttor som gått in och lagt sig och sovit och sedan blivit inmurade. De kan ses i tornets bottenvåning i en monter. Biskopsgården hade nu två tegeltorn på den norra sidan, ett nytt nordvästtorn och riddartornet i öst. Rester av ett stenskott stolphål med bevarade trärester hittades när fjärrvärmeledningens drogs in. Det stolphålet kunde dateras till 1300-talet. Dess placering tyder på att en träpalissad, som en föregångare till ringmuren, kan ha uppförts för att binda samman byggnaderna och skydda biskopsgården mot angrepp.

Brunnar

Alla invånare i staden behövde tillgång till friskt vatten. Man tog naturligtvis vatten ur Stångån men det var kanske inte alltid så rent då avlopp rann fritt ner mot ån. Högre upp i staden var allmänheten hänvisad till stadens två brunnar som fanns på Stora torget.

Brunnsfodring av en ihålig ekstock framgrävd nära Storgatan. ÖM

Ett tjugotal brunnar har hittats vid arkeologiska undersökningar i staden. Vid S:t Larskyrkan fanns brunnar och utmed Storgatans sträckning hittades tre stycken på 1960-talet. I hörnet Ågatan Gråbrödragatan ligger Domkyrkosysslomannens hus och inne på gården finns en djup, stensatt brunn. Utmed Ågatan fanns fyra brunnar och i kvarteret där Filmstaden ligger fanns tre stycken. Eftersom Linköping ligger på en rullstensås fanns flera naturliga vattenådrer att ta vatten ur. Man grävde med sin järnskodda träspade en brunn som man fodrade med ekplankor eller knuttimring. Det förekom att man satte dit en ihålig ekstock som brunnsfodring. Möjligen har lättheten att finna vatten bidragit till att Linköping ligger just här.

Helgeandshus, Spetälskehospital och Själagården

Vart tog de sjuka människorna vägen i medeltidens Linköping?  Under 1400-talet etablerades flera olika institutioner som tog hand om sjuka. Sedan sent 1200-tal hade franciskanermunkarna hjälpt sjuka och gamla. De obotliga sjukdomarna däremot som spetälska som man inte visste hur man skulle behandla och inte hade någon bot mot ledde till isolering som enda behandling.



De olika slags sjukinrättningarna inritade på Linköpings stadskarta ur Biskop och stad av G Tagesson.

Där Storgatan går ihop med Drottninggatan låg västertull som var stadens gräns mot väster. Utanför den byggdes ett S:t Örjans kapell under andra hälften av 1400-talet. S:t Örjan var det helgon som kommit att bli de spetälskas skyddshelgon. När man byggde de stora husen som fyller kvarteret 1906 hittades ett trettiotal skelett från den kyrkogård som tillhörde kapellet. Man ville inte ha de spetälska inne i staden och därför fick de bo för sig själva utanför stadsgränsen. Själagården byggdes också under sent 1400-tal den var knutet till ett kapell i domkyrkan som hjälpte gamla och sjuka stadsbor. Man tror att den låg vid Storgatan på tomten mitt emot stadshuset och när Skolmästargården revs och flyttades till Gamla Linköping hittade man två stenkällare under den. Helgeandshuset tror man har legat på Stora torgets södra sida i hörnet där Bokhållargatan och Torggatan möts, där Passagen ligger i dag. När Helgeandshuset kom till vet man inte, men det omtalas först på 1500-talet så det var troligen en senmedeltida institution. Helgeandshusen vårdade både förmögna åldringar som betalade för att bo på ett ålderdomshem. De fick betala en rejäl summa för att få vård till sin död.  Den andra uppgiften var att ta hand om och vårda fattiga sjuka tills de avled.

Vägar

I Östgötalagen skiljer man mellan olika slags vägar. Det fanns tingsväg, folkväg, karls och konungs väg, och var i skillnaden består är inte helt klarlagt. Konungsväg skulle vara 10 alnar bred, det vill säga cirka sex meter, så att vagnar kunde mötas. Kvarn- och kyrkvägar skulle vara omkring tre meter breda och fägator knappt två meter breda. Vägarna genom byarna skulle vara bredast, nio meter. Bönderna skulle underhålla vägar och broar inom byns och sin gårds område. Häradshövdingen skulle övervaka att de skötte sitt ansvar. Detta stadgades även i Magnus Erikssons landslag från 1350 i nästan samma ordalag.

Många äldre vägar var hårt nedtrampade breda stigar, de kallas för hålvägar. Rester av hålvägar kan man se på Tinneröområdet, i Valla skogen, i Mörtlösa och på Heda gravfält i Ljungsbro. Vägarna löpte ofta högt på åsryggar och över torra markpartier. Att resa med vagn var inte så lätt då vägarna inte var gjorda för det. Bekvämast reste man troligen på vattenvägarna, båt på sommarhalvåret och kalla vintrar med släde på snö och is. En båt eller släde kunde dessutom ta betydligt större last än en häst.

Den landsväg som passerade Stora Torget och fortsatte bort mot Stångebro hade stenlagts redan på 1200-talet.

Stenlagd 1200-talsgata i kvarteret Brevduvan. ÖM

Vid flera arkeologiska undersökningar har man stött på denna väg dels på Stora Torget men även vid Ågatan och Klostergatan. En annan landsväg bort mot Tannefors kvarnby och vidare mot öster och Söderköping, löper i Tanneforsgatan som tidigare kallades Mölnogatan. Rester av den vägen har återfunnits vid flera arkeologiska undersökningar på Trädgårdstorget.

Dockan på Trädgårdstorget

Vid en utgrävning på Trädgårdstorget för många ar sedan hittades något som kallades det ovanliga fyndet för ornerat handtag. Så småningom insåg man att det nog handlade om något annat ganska okänt nämligen en docka i keramik vars huvud var borta vilket försvårat klassificeringen. Efter konsultation av andra arkeologer kom svaret en Püppchen och är känd från flera tyska städer där de tillverkats. En modedocka från 1300-1400-talet! Vem hade en sådan docka och tappade den i lilla Linköping?

Kvarnillustration ur Olaus Magnus Historia om de nordiska folken.

Kvarnar

Tannefors kvarnby låg några kilometer uppströms i Stångån och är känd genom dokument från 1300-talet. Kyrkans byggnadshytta, fabrican och biskopen i Linköping ägde kvarnar i Tannefors under medeltiden vilket gav bra inkomster. Det var en viktig näringsverksamhet eftersom alla behövde få sin säd mald, inte minst biskopens stora hushåll. Vattnet i Stångån föll hela tio meter vid Tannefors och antalet kvarnar med tillhörande tomter ökade med århundradena. Det blev så småningom Östergötlands största kvarnby. Det fanns även kvarnar nere vid Nykvarn vid Gamla Stångebro och en vid nuvarande Stångs magasin nära järnvägsbron. I Tannefors öppnade biskop Brask Nordens första pappersbruk på 1520-talet. Det skulle förse hans tryckeri i Söderköping med papper.

Marknadsdagar

Under medeltiden styrde den kristna helgonkalendern med många helgdagar över människors vardag. Många gånger sammanföll helgdagarna med en stor marknad i Linköping. Man reste till stiftets centrum för att fira mässa i domkyrkan och passade på att handla på marknaden, se på gycklare, gå på krogen och utbyta nyheter. Kyrkan tjänade pengar på dessa marknader genom att hyra ut marknadsstånd på torget till dem som ville sälja sina varor. Den största marknadsdagen var S:t Persmäss den 29 juni då det samtidigt var prästmöte för alla präster i Linköpings stift. Andra stora marknadsdagar var Mikaelsmäss i september, S:t Katarinas dag i november, måndag efter fastlagssöndagen, skärtorsdag och första maj.

Marknadsstånd med hantverkare. ÖM

Badstugan och folknöjen

Spel var ett vanligt nöje och tidsfördriv. Att spela om pengar var förbjudet men förekom ändå under medeltiden till exempel på badstugan. På Badstuplan nedanför Hospitalstorget låg en badstuga. På lögaredagen, det vill säga lördagen, gick stadsborna till badstugan för att bli rena. Den fungerade som en bastu som värmdes med eld och heta stenar. På badstugan träffades folk och pratade, drack öl och spelade spel. Till badstugan gick man också för att låta sig åderlåtas, alltså tappas på orent blod. På vissa badstugor fanns bordellverksamhet. Enligt olika dokument fanns det en badstuga där nuvarande Ågatan når Stångån. 1486 kallades nuvarande Ågatan för Badstuvugatan och Badstugatan (1492), men några spår av badstugan har man inte hittat. För badstugan vid Badstuplan är källäget det omvända. Den finns inte omnämnd i dokument, men det finns fysiska spår av den.

Badstuga, den vänstra mannen har åderlåtningshorn satta på rygg och arm, ur Olaus Magnus Historia om de nordiska folken.

Regler som styrde vardagen

Människor skulle be och bikta sig regelbundet, kyrkplikt rådde. Fastan före påsk och jul var viktiga, då skulle man enbart äta fisk och inget kött. Innan den stora påskfastan på 40 dagar var det karnevalstid som avslutades med fettisdagen. Karneval betyder ”farväl till köttet”. Askonsdag klädde man sig i säck och strödde aska i sitt hår och påbörjade fastan fram till påskafton. Varje fredag året runt skulle man enbart äta fisk. Livet styrdes till stor del av kyrkokalendern. Det skapade en förutsägbar lunk för de flesta människor.

Helgon och mirakel

Vid död, pest, sjukdomar och andra besvär tillbads helgonen som man trodde kunde utföra mirakel. Böner till S:t Erasmus hjälpte mot magvärk, S:t Dionysos mot ont i halsen. I en skrift från 1520-talet nämns fem helgon från Östergötland: Nils Hermansson, Henrik Tidemansson, var från Linköping, Birgitta och Katarina från Vadstena och Ingrid av Skänninge. Linköpings stift hade därmed flest lokala helgon i landet. Den enda som var ett ”äkta helgon” var vårt enda svenska helgon Sancta Birgitta som 1391 helgonförklarades av påven.

Sancta Birgitta i Borgs kyrka. ÖM

Borgaren Håkan Larssons dotter Katarina var tre år gammal när hon ”blev sjuk i huvudet”. Hennes ansikte svullnade upp plötsligt och hon blev sned i hela ansiktet och smärtan var kraftig. På den heliga Katarinas dag bad de till den helige biskop Nils Hermansson i Linköping och plötsligt försvann flickans svullnad och smärtan lindrades och hon blev fullständigt frisk igen. Biskopen Nils Hermansson sägs ha utfärdat flera mirakel. En mirakelberättelse handlar om Per Övidsson, rådman i Linköping. Det sägs att han år 1410 fick en plötslig smärta i sitt vänstra smalben. Han kunde inte längre röra det utan fick stödja sig med en käpp för att ta sig fram. Foten ömmade också kraftigt. Han trodde att han hade blivit förlamad i foten och benet. Han försökte ta sig till Tinnerbäcken i Linköping när han i tårar åkallade biskopen med bön om hälsa. Då plötsligt försvann all smärta lika fort som den kommit!

Landslag

Det var först 1347 som Sverige fick sin första riksomfattande lag med Magnus Erikssons landslag. ”Landh skal medh lagh byggias” började lagen. Innan hade Birger jarl och Magnus Ladulås påbörjat lagstiftningen som gällde hela landet. Magnus Eriksson var av Folkungaätt och följde i sina anfäders spår. Han utfärdade även en stadslag med tysk förlaga men den var mest avpassad för en stad av Stockholms storlek. Den fick modifieras för lilla Linköpings del.

Prebendegårdar i staden

Efter digerdödens framfart under mitten av seklet kan en stor expansion ses i staden. Prästerna i domkapitlet, de välmående kanikerna, flyttade in till staden och ersattes i sockenkyrkorna av vikarier. De blev nu ett residerande domkapitel, vilket betyder att de bodde i staden. Men fortfarande hade de kvar inkomsterna från sin sockenkyrka, gods och gårdar på landsbygden. Nu byggde de stadsgårdar i området runt domkyrkan.

Prebendegårdarna i Linköping. Karta ur Biskop och stad, G Tagesson.

De kallades för residensgårdar och bebyggdes med stenhus, liknande de två som är bevarade, Stenhusgården och Ryselhiusgården. Det var status med höga stenhus, trädgårdar och många ekonomibyggnader till de stora hushållen. Allt fler sådana gårdar byggdes i närheten av domkyrkan och de kom att utgöra ett område, nästan som en stadsdel. Residensgårdarna finns belagda i skriftliga dokument med uppgifter om vem som har bott där och hur husen såg ut. Dessa förmögna hushåll bidrog till den övriga stadens uppgång eftersom de konsumerade och anlitade hantverkare i stor utsträckning.

Stenhusgården på Storgatan är en bevarad residensgård. ÖM

Bevarade stenhus

Den rike drotsen Bo Jonsson Grip,  som även var lagman i Östergötland, donerade 1370 en altarstiftelse till en kantorstjänst vid domkyrkan. Han skänkte en stor bebyggd tomt, kallad Bredgården, som residensgård för kantorian.

Bo Jonsson Grips sigill 1361. Riksarkivet

Det är den gård som idag är Linköpings biskopsgård  och ligger norr om domkyrkan.

Biskopsgården hette Bredgården när Bo Jonsson Grip donerade tomten till domkyrkan. ÖM

Här byggdes flera källare och en lång huslänga med gaveln mot Ågatan.

Medeltida huslänga i biskopens trädgård. ÖM

Murar i marken visar att byggnaden och källarna som idag ligger en bit ifrån varandra, tidigare har varit sammanbyggda. De två bevarade källarna, en större och en mindre, har nyligen undersökts och renoverats. Den långa huslängan förlängdes ut till gatan i slutet av medeltiden.

Den mindre av två medeltida källare i biskopens trädgård. ÖM

I granngården låg ärkedjäknegården och även här finns två bevarade källare. De ligger under dagens domkapitelhus och en svängd trappa leder dit ner.

Den svängda trappan till Konsistoriehusets källare. ÖM

Den medeltida byggnad som stått på den här tomten revs och man byggde det nya huset ovanpå källarna. I idag används de som andaktsrum för alla som jobbar i huset. Troligen är de två stora välvda källarna från 1300-talets andra hälft.

Källare från sent 1300-tal under Konsistoriehuset. ÖM

Rhyseliusgårdens höga stenhus står helt intakt vid Gråbrödragatan. Redan 1251 till sin kröning donerade kung Valdemar denna gård till altarstiftelsen Omnium sanctorum. Den byggnad som idag står kvar är dock från 1300-talets slut . Huset byggdes på och förlängdes runt år 1500 och slutligen under 1700-talet höjde biskop Rhyselius huset med en våning. Man har dessutom hittat rester av två andra stenbyggnader på tomten.

Prebendegården Omnium sanctorum idag kallad Rhyseliusgården efter biskopen som byggde till huset. ÖM

I Storgatans backe ligger Stenhusgården som var prebendegård till S:t Andreas kanonikat. Huset ligger lite snett mot gatan, eftersom gatusträckningen kom 300 år senare. Idag finns en liten gränd i den gamla tomtgränsen mellan det stora stenhuset och den äldre kalkstenskällaren från 1200-talet som tidigare beskrivits. Stenhusgårdens tomt gick ut över det som nu är Storgatan med flera tillhörande trähus.

Stenhusgården ifrån söder var en prebendegård med stor tomt. ÖM

Rester efter ett nedbrunnet hus har kunnat spåras under Storgatan nära stenhuset. Våren 2011 grävde man för nya fjärrvärmeledningar i Läroverksgatan utmed Stenhusgårdens tomt vilket resulterade i upptäckten av ett grytgjuteri. Det var troligen från 1500-talet och under fanns flera stenmurar som utsatts för brand. Murarna bör ha ingått i en eller två byggnader som inte tidigare varit kända. Kolresterna visar att de förstörts i en brand. Ingen datering är ännu känd. Se vidare bilaga 20 i Tagessons ”Biskop och Stad” från 2002.

Biskop Nils Hermansson

Biskop Nils Hermansson var första ärkedjäkne i stiftet och som sådan valdes han till biskop 1375  framför kung Albrekts egen kansler. Nils Hermansson var personlig vän med den heliga Birgitta, lärare åt hennes dotter Katarina, och senare djupt involverad i uppbyggnaden av Birgittas kloster i Vadstena. Som ärkedjäkne tog Nils emot den heliga Birgittas stoft när det kom till Linköping år 1374 på sin väg från Rom mot Vadstena.

Sancta Birgittas stoft fördes hem i denna kista som står i  Sancta Birgitta Klostermuseum i Vadstena. ÖM

Han hade då diktat ”Rosa roram bonitatem” som sjöngs när processionen mötte kistan. Birgittas stoft fick vila i Linköpings domkyrka under några dagars högtidligheter. Sedan följde han med kistan till Vadstena. Biskop Nils dog 1391 efter en period av oro i stiftet. Han kom att begravas under en osedvanligt vacker gravsten, tillverkad i början av 1400-talet.  Biskopen avbildas i full ornat med mitra, kräkla och biskopskåpa. Hans händer hade ädelstens besatta stigmatasår, likaså mitran och ögonen var besatta med ädelstenar. Graven drog till sig stora skaror pilgrimer. I mirakelberättelserna talas om alla mirakel som skedde vid hans grav. Han blev saligförklarad 1499 av påven Alexander VI. Att bli saligförklarad är förstadiet till att bli helgonförklarad. 1515 blev han skrinlagd i Linköpings domkyrka i närvaro av en påvlig delegat vid namn Arcimboldo. Nunnor i Vadstena klosters tillverkade hans skrin och det förvaras idag i Linköpings slotts och domkyrkomuseum.

Biskop Nils Hermanssons relikask sydd av nunnor i Vadstena kloster. Utställd på Linköpings slotts- och domkyrkomuseum. ÖM

För ett par år sedan hittades en liten pergaments lapp i foten av relikasken, den kom från Vadstena klosters jordebok. Den visade att relikasken troligen var äldre än man tidigare trott. Dessutom upptäckte man att asken skarvats med en remsa och gjorts större. Det pekar på att asken har använts till en mindre skalle först och senare till biskop Nils större. Här går tankarna till Birgittas dotter Katarina som var Vadstena klosters första abbedissa som dog 1381, Nils dog 10 år senare.

Nils Hermanssons helgonprocess avstannade tack vare reformationen. Så småningom var man tvungen att lyfta upp gravstenen från golvet och nu sitter den inmurad i domkyrkans norra kapell.

Relikasken har 3D skannats och nu kan man snurra, vända både utsida och insida på en stor digital skärm som finns på i Skattkammaren på Linköpings Slotts- och Domkyrkomuseum. En rekonstruktion av relikasken visar en mycket färggrann ask full med pärlor och ädelstenar så som den en gång har sett ut.

Biskop Nils Hermanssons gravhäll i  Linköpings domkyrkas norra korvägg. ÖM

Klädseln under 1300- och 1400-talen

Vid mitten av århundradet kom knapparna vilket ledde till ett mer kroppsnära klädmode. Korta snäva jackor på männen blev på modet.

Brudpar från 1300-talet. Klädparad på Linköpings slotts- och domkyrkomuseum 2010. ÖM

Färggranna ylletyger användes gärna och ofta var halva plagget i ett tyg och den andra i ett annat. Den tvåfärgade dräkten bars av både män och kvinnor. Man sydde i kilar i plaggen så de blev vidare. En vid mantel med kapuschong bars över en kjortel. Den långa kjorteln var ett statusbevis i de övre samhällsklasserna, man hade råd med mycket tyg. Ärmarna var antingen helt snäva eller bara snäva upptill och vida med snibbar nertill. En kragförsedd hätta med lång strut en så kallad struthätta var en vanlig huvudbonad. Ju längre strut ju mer fashionabel var man. Slutligen började man vira upp struten i turbanliknande skapelser.

Överklass dam med uppvaktning från 1400-talets början. Klädparad på Linköpings slotts- och domkyrkomuseum 2010. ÖM

Kvinnorna avbildades i klänningar med åtsittande överdel, ibland med ett skärp under bysten, men alltid med mycket vidd i kjolen. Ofta var ärmarna långa och smala med mycket vidd nertill. Över klänningen hade man en surcot som var en slags överklänning med stora ärmhål. Bandkantning nertill på plaggen var vanligt. De långa kläderna släpade ofta i smutsen vilket kunde döljas med en ny bandkantning. Man tvättade sina yllekläder ytterst sällan. En pälskant var inte ovanligt på överklassens plagg. Helt pälsfodrade kläder var en stor lyx som nog behövdes om man skulle bo i stenhus. Huvudbonader och ärmar kunde bli väldigt fantasifullt utformade på överklassens kläder. Ett linnedok av tunt linne och ett halslin var den vanligaste huvudbeklädnaden på gifta kvinnor. Läderskor fanns i många olika modeller. Snabelskor blev populära och ju längre snabel dess då finare var man, men de förekom troligen inte i lilla Linköping.

Bälte med små metallspännen som kallas ströningar hittades vid utgrävningar på domkyrkans kyrkogård. R Holmgren

Bälten dekorerade med ströningar, dvs. små metallspännen, var något överklassen bar. Ett intakt bälte hittades när man grävde för domkyrkans förråd i domkyrkoparken. Lösa ströningar har hittats bland annat på Bastuplan.

Ströningar funna vid utgrävningar på Bastuplan. ÖM

Handskar av läder användes vid bygget av Linköpings slott. Flera slitna arbetshandskar av tumvantemodell har hittats, två i den igenmurade privéten och en i en valvsvickel i Borgstugan. Handskarna finns i en monter på Slott och domkyrkomuseet. Den enkla bonden och bondhustrun hade ungefär samma slags kläder under hela medeltiden. Ofta en linnesärk med ett snörliv och en lång kjol på kvinnorna. Barn var ofta klädda i koltar, som ett slags klänningar, som såg likadana ut för pojkar och flickor. Mössan kunde skilja dem åt när de blev lite äldre.

Värdshusvärdinnan Kersti Haraldsson, Linköpings guideklubb. ÖM