Järnålder

Järn var den nya metallen. Kultplatserna finns kvar som ortnamn, Mjärdevi, Ullevi och Alguvi. Byarna blev större. Vapengravar, stora stensättningar, brandgravar och importerade lyxföremål från romarriket. Folkvandringstid var en förändringsfas efter att romarriket brutit samman. Sättunahögen och Ledbergskulle byggdes. Skeppssättningen vid Stångebro vid centralplatsen Liunga ting. Runalfabetet och runstenar. Den kristna kyrkan gjorde sitt intåg. De första skriftliga källorna kommer. Liunga Kauping flyttade till andra sidan Stångån och blev ett Civitas med biskop och stift.
Patriskvinna-yngre-järn

Yngre järnålder

Gravhögar

 

Sättunahögen nära Roxen. ÖM

Runt om Linköping finns stora gravhögar från yngre järnålder. Sättunahögen ser man på långt håll där den ligger ute på slätten ner mot Roxens södra strand. Man har gjort en del undersökningar i närheten men har inte fått sätta spaden i själva högen. Med hjälp av metalldetektor hittades flera metallfynd från 500-talet. En slags mall av brons, en s.k. patris som användes för att framställa supertunna guldmärken var det mest spännande fyndet.

Patris, en slags form som man pressat gulbleck mot. Förstorad. Funnet vid Sättunahögen. ÖM

Motivet på patrisen var en kvinnofigur som antagligen föreställer gudinnan Freja. Ett sådant fynd indikerar en högreståndsmiljö. Den som haft råd att bygga den stora Sättunahögen som sin grav har naturligtvis förfogat över en ansenlig arbetsstyrka. Högen med sina 35 meter i diameter och 5 meters höjd innehåller många kubikmeter jord som man byggt med hjälp av dåtidens enkla redskap.

Ledbergs kulle, vår största gravhög. ÖM

Den största gravhögen i Linköpingstrakten ligger i Ledberg, nära kyrkan. Den är 40-50 meter i diameter och 6-7 meter hög och har daterats till perioden 780-990 med kol 14-metoden. Den skulle i så fall vara från vikingatiden men den dateringen kanske bara visar den senaste perioden av högens användning? En guldring från 600-talet har hittats i kanten av högen. Ringen som liknade en klackring hade en inhemskt tillverkad kopia av merovingiskt guldmynt som ovansida. Det visar vilka långväga kontakter man hade med västra Europa, det som idag är Frankrike.

Mansring funnen vid kanten av Ledbergskulle, från 600-talet, troligen inhemsk kopia av frankiskt mynt. ÖM

Grav från folkvandringstid

På gårdsplanen till Kungsbro gård hittades en urnebrandgrav från folkvandringstid på 500-talet. Den innehöll två uppsättningar med agraffknappar, bältespänne, fibula, kam och kniv.

Agraffer och spännen rekonstruktionsritning. Sundvalls museum.

Brända gravgåvor från urnebrandgrav på Kungsbro gårdsplan.

Agraffknappar är ett mycket ovanligt fynd i Östergötland.  Knapparna var av metall och hade suttit nertill på byxben och ärmar på mannens kläder för att hålla samman tyget så det inte hindrade honom att rida och skjuta med pilbåge. Mannen hade bränts på ett gravbål så agraffknapparna var lite skadade.

Brända agraffknappar från urnebrandgrav på Kungsbro gårdsplan. ÖM

Kläder under järnåldern

Kunskaperna om hur järnålderns människor klädde sig kommer från avbildningar på bl.a. bildstenar från Gotland. Några bevarade kläder finns knappast från den här tiden. Vikingatidens kläder finns bättre avbildade på runstenar och i enstaka gravfynd. Det finns inga sådana inom Linköpings kommun. Men rekonstruerade dräkter har tagits fram av Östergötlands museum att användas vid olika historiska event.

Den kvinnliga dräkten bestod av en hellång särk i linne och en överklänning av lin eller ull. Ett bälte där man hängde nödvändiga saker, som kniv, istället för fickor. En stor sjal var ett enkelt ytterplagg. Mannen var klädd i vida korta byxor och halvlång kolt med bälte. Även mannen hade en slags mantel eller sjal att svepa om sig vid behov. Man gick ofta barfota under sommarhalvåret. Det var vanligt att man bar huvudbonad året om.

Par i järnålderskläder. ÖM

Tift gravfält

Området som kallas Tift ligger mellan Skäggetorp och den norra E4-avfarten. Det är Linköpings kommuns och Östergötlands största gravfält med mer än 600 registrerade gravar. Gravfältet är även utsett till riksintresse. Här finns gravar ända från äldre järnålder fram till vikingatid på 800-talet. Gravfältet innehåller alla sorters gravar, 10 kvadratiska stensättningar, 38 domarringar, 18 treuddar, 25 resta stenar, många gravhögar och de speciella gravar som kallas kammargravar. De mest kända kammargravarna med rikt innehåll i vårt land har man hittat på Birka i Mälaren. Men det finns alltså 26 kammargravar på närmare håll här vid Tift. En kammargrav består av en träkammare, en sorts stor träkista där man lagt den döde med gravgåvor. Nu har gravkammaren sjunkit ihop och en kvadratisk grop finns i mitten av graven. I den södra delen av gravfältet ligger de yngsta gravarna som består av 33 gravhögar av varierande storlek.

Kammargraven kan ses som en svag sänka i marken där snön ligger kvar. Tift gravfält. ÖM

Detta enorma gravfält måste ha tillhört en stor mäktig släkt. Man vet inget om vad släkten hette som ägde marken runt Tift under järnåldern, men år 1250 skänkte drottning Katarina bort ”Tyfth med tillhörande ägor”. Hon var gift med kung Erik Eriksson, den läspe och halte, och svägerska till Birger jarl som var gift med kungens syster Ingeborg.

Drottning Katarinas gravhäll, rekonstruktion i Gudhems besökscentrum. Okänd fotograf

Gravfältet ligger i en svag norrslutning med utsikt mot Sättunahögen, Roxen, Vreta kloster och Kaga. Det har nu varit betesmark under mycket lång tid, men idag har man planterat tätt med granskog i söder och öster vilket förtar lite av synen.

Vendeltiden

Under den här perioden flyttade människorna ifrån många gamla boplatser och vi vet inte vart de tog vägen! På många platser runt om Linköping har stora områden upphört att brukas, människorna försvann och det finns inga säkra spår efter vart de tog vägen. Dog de i en pestepedemi, den justinianska pesten på 500-talet kanske nådde ända hit? Den höll tydligen på och härjade ända in på 700-talet så nog finns det en stor chans att den nådde från Rom ända upp till oss. Eller flyttade alla till områden som senare fortsatte att bebyggas så att alla spår ligger under senare bebyggelse? Ingen kan med säkerhet svara på detta idag.

En dubbelgrav vid Stångebro kunde dateras till vendeltid, alltså 600-talet. I gravröset hittades rester av en björnfäll, många silverbeslagna bältesdetaljer, en vendelkråka i brons som är ett slags smycke format som en fågel och inte minst ett romerskt keramikkärl som var ca 400 år gammalt när det hamnade i graven.


Vendelkråkor i spänne. Rekonstruktion J Levin. ÖM

Ett Terra Sigillata keramikkärl som hade tillverkats i Gallien på 100-talet vilket man kunde se av tillverkarens stämpel som satt i botten. Det var tillverkat av romaren Cintusmus.

Romerskt Terra Sigillatakärl från grav vid Stångebro. J Levin. ÖM

Storgårdarna har under järnåldern legat på rad från Tift bort mot Ullevi, Tornby, Kallerstad och Mörtlösa. På alla dessa platser ser vi lämningar efter större bebyggelsecentra. Var tog människorna vägen sedan, var bodde vikingatidens Linköpingsbor? Människorna flyttade från de tättbebyggda områdena bebodda under äldre järnålder och sedan är det svårt att veta vart de tog vägen? Här finns inga entydiga svar.