Järnålder

Järn var den nya metallen. Kultplatserna finns kvar som ortnamn, Mjärdevi, Ullevi och Alguvi. Byarna blev större. Vapengravar, stora stensättningar, brandgravar och importerade lyxföremål från romarriket. Folkvandringstid var en förändringsfas efter att romarriket brutit samman. Sättunahögen och Ledbergskulle byggdes. Skeppssättningen vid Stångebro vid centralplatsen Liunga ting. Runalfabetet och runstenar. Den kristna kyrkan gjorde sitt intåg. De första skriftliga källorna kommer. Liunga Kauping flyttade till andra sidan Stångån och blev ett Civitas med biskop och stift.
Spjutspets-äldre-järn

Äldre järnålder

Under 500-talet f.Kr, alltså för 2500 år sedan, började man använda järn. Man lärde sig att framställa järn av myrmalm och rödjord och genom en ganska komplicerad process i flera steg omvandla det till smidesjärn. Nu blev klimatet kallare än det varit under perioden innan och djuren kunde inte gå ute hela året. På vintern kunde djurens värme hjälpa till att hålla temperaturen uppe i långhusen.



Tinnerö järnåldersgård rekonstruktionsteckning.  M Gilstring, ÖM.

Fornlämningar från järnåldern är vanligast i Linköpingstrakten. Järnåldern indelas i underperioder som kallas för förromersk järnålder, romersk järnålder då vi handlade mycket med Romarriket och folkvandringstid efter att Romariket brutit samman. Nästa period som kallas vendeltid finns bara i svensk periodindelning och används inte i andra länder. Forntiden avslutas med vikingatiden då vi började bli kristna och fick ett skriftspråk. Runstenarna berättar bland annat om långa resor och en kristen gud. De båda sista perioderna anses i Europa vara en del av medeltiden.

Kultplatser

 

Kultplatser från järnåldern i Linköping. ÖM

Många platser i Linköping har namn som är runt 2000 år gamla eftersom språkforskarna kan visa att de har namn efter gudar som dyrkades under järnåldern. Alguvi, Ullevi, Mjärdevi och Tornby är platser som syftar på kultplatser för olika gudar. Ordet Vi betyder kultplats i detta sammanhang. Alguvi där alla gudar hade en helig plats, Ullevi där guden Ull dyrkades, Mjärdevi hette tidigare Njärdevi och var platsen för dyrkan av Njärd. En manlig Ull och en kvinnlig Njärd, även kallad Nertus, var fruktbarhetsgudar som kanske redan bronsåldersmänniskorna dyrkade. En teori är att här har funnits stora träd med speciellt utseende med en inhägnad runt omkring där fruktbarhetsriterna ägde rum. Trädet var möjligen av hagtorn, där av namnet Tornby.

Processioner med vagnar bärande en gudabild anser man har varit ett viktigt inslag i riterna. Även människooffer har förekommit och i Danmark har man hittat offrade människor med en speciell sorts snara runt halsen liggande i mossar. De hade alla ätit en speciell gröt som bestod av ett 60-tal olika sorters växter innan de offrades. Man tror att detta gjordes i mars månad för att man skulle få en god skörd det kommande året.

Stora Ullevi

Ett stort gravfält rensades tyvärr bort här när man byggde det första IKEA-varuhuset på 1970-talet. Men när man skulle utöka och bygga IKANO-huset så undersökte man däremot marken som innehöll både gravar och boplatslämningar.

Ett stycke från boplatsen, på en höjd, hittade man ett avskilt område med ungefär 40 härdar , som varit omgärdat av ett staket och en stenlagd väg som ledde in i området. Man tror att detta var den kultplats som ordet vi i Ullevi står för. Platsen har använts under nästan 800 år mellan 400 år före och 400 år e.Kr. På boplatsen fanns flera hus, ett hus var 30 meter långt med en källargrop. Det var det största hus från yngre bronsålder man hittat i Linköpingstrakten och hade nog använts av den lokale stormannen med familj. Platsen är idag en ”kultplats” av ett modernare slag.

Vid Stora Ullevi som låg där IKANO-husets norra parkering och E4- påfarten finns idag har arkeologerna grävt ut den gamla bytomten och hittat en mängd lämningar efter järnålderns Linköpingsbor. De hade bott i en by med långhus som låg tillsammans utmed en bygata och runt omkring fanns odlingsmark, ängsmark och fägator som ledde djuren ut till den omgivande betesmarken. Man fortsatte bo i byn Ullevi långt in på medeltiden och fortfarande finns en gård kvar.

Tinnerö

I södra Linköping finns ett sort landområde som utsetts till Svenskt Riksintresse på grund av det välbevarade och unika järnålderslandskapet, nämligen Tinnerö. Det är det gamla militära övningsfältet som aldrig bebyggts och här löper fortfarande kilometervis med stensträngar.

Stensträng på Tinneröområdet. ÖM

De fungerade som ett slags staket som hindrade djuren att gå in på de små åkrarna. Här bodde en relativt stor mängd människor i långhus på sina gårdar eller i små byar. Det finns lämningar efter gravar, fossila åkrar, stensträngar, husgrunder och en stensatt väg som hittades vid en utgrävning. Man har bott här från äldre järnålder och fram till folkvandringstid men sedan har de flesta flyttat. På några få ställen har man bott kvar till medeltiden.


Stensatt väg rekonstruktion.  M Gilstring, ÖM.

På Tinnerö har man hittat rester av ugnar, deglar och härdar efter metallhantverk. Många trapetsoida vävtyngder hittades i närheten av ugnarna. En vävstol från järnåldern stod upplutad mot en vägg. Vävtyngderna knöts fast nertill i varpen så den sträcktes. Tinnerös vävtyngder såg likadana ut som dem som användes i Romarriket vid samma tid. Senare blev vävtyngderna runda.


Trapetsoida vävtyngder.  M Gilstring, ÖM.

Rekonstruktion av vävstol. ÖM

Man undersökte även en kokgrop som hade glömts bort av någon anledning, för maten fanns kvar i gropen. Innehållet har tyvärr inte analyserats på grund av penningbrist, men fortfarande finns möjlighet att göra det då provet ligger i länsmuseets magasin.

Silkärl funna vid ugnar. ÖM

Andra vanliga fynd på järnålderns boplatser är malstenar, både underliggare som är stora flata stenar och löpare som var malstenen som användes till att krossa säd, fröer, nötter m.m. Man hittade många malstenar när man grävde ut 150 brandgravar på ett gravfält vid Sturefors där den nya vägen skulle byggas. De brända människobenen som låg i gravarna var söndermalda till närmast millimeterstorlek! Varför de krossat benen så smått just här vet man inte. De brända, tvättade benens fragmenteringsgrad skiljde sig avsevärt från andra gravfält.

Malsten. ÖM

Brända ben från grav i Sturefors. ÖM

Från äldre järnålder finns många gravar bevarade i form av stora, flacka stensättningar. Bland dessa hittar man vapengravar på ett fåtal ställen. Det handlar om en mäktig man som haft råd med en full vapenutrustning som begravts nära släktens huvudgård, en hövding för sin klan, en lokal storman.

Avtorvad järnåldersgrav.  ÖM

Slakabägaren

Bredvid Gamla Kalmarvägen mittemot Lambohovs säteri undersöktes ett 20-tal gravar och i en av de plundrade skelettgravarna hittades en glasbägare. Bägaren var tillverkad ca 300 e.Kr. i en romersk provins och hade placerats i graven mot slutet av 400-talet. En lyxartikel som visar att en storman varit begravd här. En replik av bägaren har tagits fram och den kan nu köpas på länsmuseet.

Glasbägare från romarriket funnen i Slaka. ÖM

Skelettgravar vid Kungsbro

 


Kungsbro gravfält innehöll en mansgrav med stridsutrustning, i tre våningar.  M Gilstring, ÖM

Vid Kungsbro gård, nära Motala ström fanns ett stort gravfält som även innehöll rester av hus, ugnar och härdar från många olika tidsåldrar. I ena hörnet av gravfältet låg en grav i tre våningar. Överst en vanlig stensättning, troligen en plundrad skelettgrav och en bit under den låg en stenkista av kalkstenar som var tom. Under den fanns ett tjockt lager sand och först långt ner låg den beväpnade mannen, med en sköldbuckla av järn, ett svärd, en avbruten del av sköldhandtaget, tre svepaskar, en lansspets och ett kastspjut med hullingar. Allt fick plockas in försiktigt av konservatorer som gipsade in föremålen för transport. Graven daterades till första århundradet, det som kallas romersk järnålder.

Mansgrav med stridsutrustning  på Kungsbro gravfält . M Gilstring, ÖM

Sköldbuckla från mansgrav på Kungsbro gravfält. ÖM

Spjutspetsar som tillhört mannen i graven på Kungsbro gravfält. ÖM

Utgrävning av mansgrav på Kungsbro gravfält. Metallföremålen gjuts in i gips för transport till laboratorium. ÖM

På den motsatta sidan av gravfältet låg en gammal kvinna begravd med svepaskar, en skära, en lövkniv och en tryckstock med järnspets. Hon verkar ha fått en djurfäll lagd över sig i graven. Som avslutning hade man lagt stenar ovanpå henne, kanske för att hon inte skulle gå igen! Gravfältets övriga gravar var brandgravar, men de två beskrivna var skelettgravar. Kanske de hade placerats där för att vakta resten av släktens gravar?

Kvinnograv på Kungsbrogravfältet.  M Gilstring, ÖM

Den stora åker som börjar vid Kungsbro gård och sträcker sig längs med Motala ström bort mot Ljungsbro, visade sig innehålla mängder med lämningar efter alla de människor som bott här ända från stenåldern fram till idag. En förundersökning inför en eventuell villabebyggelse visade att just här finns ett av de allra mest fornlämningstäta områdena i Linköpings kommun. Platsen har varit en centralbyggd under många tusen år.

Stor åker full med fornlämningar utmed Motala ström vid Kungsbro gård. ÖM

Kallerstad gård

En annan plats som visade sig innehålla en boplats med lång kontinuitet var åkrarna vid Kallerstad gård, från cirka 400 f.Kr. till 600-talets folkvandringstid, Här hittades två förhistoriska vägar där en var 155 m lång och delvis stensatt med sträckor av bevarade hjulspår. Utmed vägen låg sex stora husgrunder och en sjunde husgrund lite för sig. Tre brunnar fanns tätt intill varandra i ett sankt område och många smidesplatser för järnhantverk undersöktes. Idag är det parkeringsplats till Cloetta center på platsen. Från den här platsen flyttade man sedan närmare Stångån.

Kallerstad fornby från ovan, hus av olika ålder har markerats med pinnar i olika färg. ÖM

Kallerstadhus, stolphålen markerade med färgade pinnar. ÖM

Mörtlösa

En forntida väg hittades även vid Mörtlösa, en halvkilometer längre åt öster. Bebyggelsen i Mörtlösa var sammanbunden med den i Kallerstad av en väg som delvis var stenlagd. Den bevarade vägsträckan vid Mörtlösa var ungefär 300 meter lång. Flera stora långhus med inbyggd källargrop undersöktes vid Mörtlösa. I husens stolphål hittades många malstenar som använts som stöd till husens stolpar i den sandiga jorden. En vävtyngd med trapetsoid form låg i ett stolphål vilket anses datera huset till romersk järnålder. På gravfältet hittades två gravar med kulhalsringar, verkliga statusföremål, som troligen burits av två generationer av lokala stormän.

Kulhalsring av brons, lik den som hittades vid Cap Julie. Fotad i monter i Berlin ÖM

Gravfältet vid Cap Julie

Inte långt från den försvunna byn Kareby på västra Stångåstranden undersöktes en del av ett urnegravfält från förromersk järnålder. Platsen ligger idag nära motorbåtshamnen och fastigheten Cap Julie.  Begravningarna låg mycket tätt, i tre nivåer och hade nästan inga markeringar ovan jord. Gravfältet hade använts under en lång tidsperiod. Frågan var vilken by som använt sig av det här gravfältet? Kanske var det den försvunna Karebyn som hade legat ganska nära. Åtminstone en hövding eller storman var i alla fall begravd här vid Cap Julie eftersom man hittade en keltisk kulhalsring av brons i en grav. Kulhalsringar har hittats på två andra platser i Linköpingstrakten, två på gravfältet i Mörtlösa och en vid Gattorp i Sturefors. Alla fyra halsringarna är från århundradet före Kristi födelse.