1850–1940

Banker öppnas, tullhus och hamn leder till utlandshandel, tåget både smalspårigt och riksbanan, telegrafen, telefonen och dagstidningar, gasverk och elverk var först privat, Stora hotellet överklassens nöjesliv. Kommunallagen 1862, nya stadsplan. Nöjeslivet når medelklassen, Druvan, Wernerska trädgården, teatern byggs. Folkmängden ökar, allmän rösträtt 1921, entreprenörernas industrier Cloetta, ASJ, SAAB, Gripen, Tobaksfabriken. Garnisonen etableras och bidrar till tillväxt, Folkungavallen, Tinnis, tid för idrott, nykterhetsrörelser och fackföreningar.
tåg

1850–1900 Teknisk utveckling

Tidsperioden präglades av tillväxt i befolkningen, förändring av stadens bebyggelse och inte minst modernisering och utbyggd infrastruktur. Ståndsamhället avskaffades och klassamhället växte fram, arbetarna ökade i antal och borgarnas makt byggd på ägande och ökade inkomster. Man kunde nu arbeta sig upp till en högre social position även om inte alla uppkomlingar blev accepterade. Utlänningar var sällsynta och behandlades med misstänksamhet och inskränkthet. Stadsfullmäktige styrdes av starka män, både tjänstemän och entreprenörer. 1863 hade Linköping endast 6 500 invånare men befolkningen ökade allt eftersom tiderna blev bättre.

Staden växer

På 1850-talet anlades Drottninggatan i söder och Kungsgatan i norr. Två nya torg anlades, Hospitalstorget och Trädgårdstorget. Nygatans sträckning började anläggas. S:t Larsgatans sträckning förlängdes ned till hamnen. För hundra år sedan var S:t Larsgatan delad i tre olika gator med olika namn, Bokbindaregatan, Hamngatan och Nykvarnsgatan.  Även Platensgatan och Apotekaregatan förlängdes i takt med att staden växte. De flesta hus var byggda av trä men stenhusen ökade i antal.

Linköping 1854 med nya raka gator och kvadratiska kvarter. Karta av Wiman.

Kommunalt självstyre

Under 1860-talet diskuterades hur hela Sveriges styrelse kunde förändras för att bli lite mer demokratiskt. 1862 fattade riksdagen beslut om kommunal självstyrelse där kyrkans frågor och övriga frågor skiljdes åt för första gången. Linköping inrättade stadsfullmäktige , medan i andra städer kunde det kallas kommunalstämma eller fortfarande allmän rådstuga. Kommunerna fick större självständighet mot staten och kontrollerades närmast av länsstyrelsen i vissa frågor. Vårt första stadsfullmäktige 1863 hade 30 ledamöter som representerade staden. De var snickare, handlare, fabrikörer, guldsmed, byggmästare, apotekare, läkare, smed och så vidare. Även domkyrkoförsamlingen utsåg vid en extra sockenstämma kyrkoråd och skolråd. Det var också ett steg i demokratisk riktning. Skolan hade fortfarande kyrkan som huvudman.

Vykort av Linköpings rådhus vid sekelskiftet 1900. ÖM

Cellfängelset

1846 började man flytta över fångarna till det nya länscellfängelset som man byggt med europeiska cellfängelser som förebild. Här fick varje fånge en egen cell där de skulle sitta och tänka över sitt brott i sin ensamhet. Redan efter en vecka rapporterades om häktade som erkände sina brott och andra som gråtit av förtvivlan i sin ensamhet.

Cell i fängelset. ÖM

Efter bara några månader kom första rymningen. Man gissade på att fönstergallret var för glest och att mannen hade rymt genom att åla sig ut. Men efter tre veckor hittades rymlingen och då visade det sig att han helt enkelt mutat fångvaktaren med 25 riksdaler! Fängelsedirektören med familj bodde i en lägenhet i ena fängelseflygeln. En av direktörerna under 1800-talet hette Zimmerman. För många fångar var den regelbundna maten och ett eget rum rena lyxen och i folkmun kom fängelset under en period att kallas för Zimmermans hotell. ”Det ska fan gå och krusa bönder, nej då är det bättre att sitta på fästning”.

Familjen Zimmerman som bodde i fängelsebyggnaden. ÖM

Maten i fängelset bestod av bröd, sill, ärter och kokt kött, välling och gröt, dag ut och dag in, året runt! Belöning för gott arbete kunde vara ost, mjölk, svagdricka, fläsk och kött. En del inventarier finns bevarade som matskålar, kopparmuggar och toalettkärl. Eftersom man hade ansett att nymodigheten med vattenklosett efter engelsk fängelseförebild var alltför dyrt att bygga, så fick man hålla på med tömning av alla dessa cellbäcken, som de kallades, varje morgon.

Matskål, sked, kopparmugg och toaletthink från fängelset finns på Östergötlands museum. ÖM

En rastgård i form av tio tårtbitsliknande utrymmen som kunde övervakas av en vakt fanns på den inhägnade gården. Allt eftersom hygienkraven ökade i samhället runt sekelskiftet 1900 övergick man till att låta fångarna bada en gång i månaden och inte enbart första dagen vid inskrivningen! Här fanns både vägglöss och råttor. En av de mer kända förbrytarna i landet som suttit här en kort vända var dynamitarden ”Bildsköne Bengtsson”. Länscellfängelset användes i 100 år .

Rastgården som kunde bevakas ifrån tornet i mitten. ÖM

Fängelsepredikanter

I varje cell fanns Nya testamentet, en katekes och en andaktsbok för fångar. Fängelsepredikanten skulle ha regelbundna religiösa samtal med fången och hålla gudstjänster varje söndag. I de mindre cellfängelserna hölls dessa i korridoren, men fångarna måste stå kvar i sina celler med dörrarna på glänt för att inte komma i obehörig kontakt med varandra.
Predikanten ledde kristendomsundervisning och annan utbildning, obligatorisk för alla fångar upp till 35-årsåldern. Predikanten svarade också för biblioteksverksamheten. Han ägnade sig dessutom åt sociala frågor och inbjöd ideella föreningar till fängelset för att hjälpa fångarna till positiva kontakter inför frigivningen. Predikanten blev på så vis länken mellan den ensliga cellen och det fria samhället.

Fattigvården

Att ta hand om alla fattiga människor var socknens ansvar. Det var svårt att flytta för en fattig eftersom ingen egentligen ville ha ansvaret för försörjningen. Långa tvister, som kunde ta flera år, utspelade sig mellan de olika socknarna om vem som skulle ta hand om någon som var sjuk, fattig eller handikappad. Alla socknar hade egna bestämmelser och försökte på olika sätt hjälpa till med ett mål gratis mat, en övernattning och ett mål mat eller att dela ut ordentligt med mat till de fattiga. Maten såldes ofta för att få brännvin eller något annat nödvändigt och så stod man snart utan sin mat. Ett långvarigt olöst problem som gjorde att den som hamnade i fängelset såg det positiva i att i alla fall kunde se fram emot både mat, husrum och kläder, även om de var randiga.

Trädgårdsföreningen

1800-talet var parkanläggandets århundrade i städerna i Europa. I Linköping hade doktor Åman anlagt en vacker trädgård som linköpingsborna fick promenera i för att få frisk luft och rekreation redan på 1820-talet. Den fungerade även som plantskola, där man kunde lära sig trädgårdsskötsel och fruktodling. En av doktor Åmans paviljongen finns kvar i Trädgårdsföreningen närmast Djurgårdsgatan.

Doktor Åhmans paviljong ligger nära Djurgårdsgatan. ÖM

Att bilda en trädgårdsförening låg i tiden. The Royal Horticultural Society hade bildats 1804 i England och i Stockholm bildades Svenska trädgårdsföreningen 1832. Den följdes av Göteborgs trädgårdsförening 1842 och som tredje trädgårdsförening i landet bildades Linköpings trädgårdsförening 1859. Idag finns det två trädgårdsföreningarna kvar, i Göteborg och Linköping. Redan 1860 hade man planterat 7000 fruktträd och 16 000 parkträd!

Litografi över Linköping på 1870-talet G. Pabst.

Först efter några årtionden hade det blivit en fin promenadpark och i samband med det byggdes 1881 ett utsiktstorn på Trädgårdsföreningens högsta punkt som tidigare varit galgberget. Tornet kallades Belvederen som betyder vacker utsikt.

Utsiktspaviljongen Belvederen byggdes uppe på Galgberget i Trädgårdsföreningen. ÖM

En sommarrestaurang i morisk stil, en träbyggnad med mycket snickarglädje byggdes samma år. Mitt i huset låg en stor vinterträdgård, som en ljusgård rakt igenom båda våningarna. Man byggde på huset flera gånger genom åren. Tyvärr brann den populära restaurangen ner 1977.

Vykort som visar Trädgårdsföreningens nya restaurang och i bakgrunden syns Belvederen. ÖM

En musikpaviljong där man kunde lyssna på friluftskonserter fanns i närheten. Under 1890–talet hade man flera ballonguppstigning i parken. En reporter som fick åka med ger i Corren en mycket levande beskrivning av ballongfärden och hur svårt det var att stanna på ett öppet fält.

Framför restaurangen väntar en stor svart ballong på uppstigning.ÖM

1894 upplöstes trädgårdsföreningen och blev en kommunal stiftelse, vilket den fortfarande är. Åren 1912 – 1913 flyttade man hit några gamla träbyggnader. Det var under en period då man tänkte sig Trädgårdsföreningen mer som ett östgötskt Skansen. Krogfallstugan från 1700-talet innehåller gammal inredning och allmogeföremål. Den var en del av Östergötland museum som fortfarande äger huset.

Krogfall stugan flyttades till Trädgårdsföreningen 1913. Interiör i Krogfallsstugan. ÖM

Förbättrade kommunikationer tåg och båt

Under 1800-talets andra hälft förbättrades kommunikationerna betydligt. Persontransporter hade tidigare haft sin knutpunkt vid Stångebro gästgiveri. Där hade man runt 70 hästskjutsar per dag år 1762. Postväsendet ombesörjde även persontransporter.

Postdiligensen kommer till gästgiveriet. Okänd konstnär. ÖM

Så kom båttrafiken, först byggdes Göta kanal som stod klar 1832. Snart fanns ångbåtar som skötte persontrafiken mellan Linköping och Stockholm. Ångfartyget ”Ormen långe” trafikerade sträckan Stockholm och Linköping sedan 1830-talet. Från 1840-talet fick båten sällskap av propellerångaren ”Linköping” som hade tillverkats på Motala verkstad.

Ångbåt i Linköpings hamn. Okänd konstnär. ÖM

Järnvägen började byggas på 1850-talet men först 1872 var sträckan Linköping – Norrköping invigd. Resan tog då närmare två timmar! Den stora dagen firades under högtidliga former med alla honoratiores från både Norrköping och Linköping. På kvällen dinerade de hos landshövdingen på Linköpings slott. Övriga festade på stadens krogar. Glädjen var stor över att man nu kunde resa med tåg ut i världen.

Järnvägen mellan  Norrköping och Linköping var klar 1872. Folket jublade när tåget äntligen kom. ÖM

Stationsbyggnaden har ritats av SJ chefsarkitekt Edelsvärd som sammanlagt har ritat 297 svenska stationshus, alla i historiska byggnadsstilar. Huset skulle kunna var ett franskt vin-slott i renässansstil men man har byggt till två låga flyglar som förstör lite av det intrycket.

Linköpings järnvägsstation liknade ett fransk slott. ÖM

Kinda kanal blev färdig samtidigt med järnvägen.

Kinda kanal, slussen vid Hovetorp. ÖM

De smalspåriga järnvägarna byggdes ut som ett nätverk i landskapet. En industri som verkligen utnyttjade järnvägarna i Östergötland var Sockerbruket. Alla sockerbetor från östgötaslätten kördes på smalspårig järnväg direkt in till fabriken och alla produkter kunde sedan enkelt transporteras vidare till förädling. Detta startade vid 1900-talets början och fortsatte i 50 år till sockerbruket lades ner 1955.

Linköpings sockerbruk hade smalspårig järnväg rakt in i fabriken. ÖM

Kinda kanal

Kanalen påbörjades vid 1800-talets början men utbyggnaden blev lagd i malpåse efter en olycka, först under åren 1865 – 71 byggdes den färdigt. Den betalades i huvudsak med statliga medel som ett sätt att lindra den svåra nöd som rådde i de isolerade trakterna i södra Östergötland vid den tiden. Dess främsta syfte var att bli en transportled för timmer och jordbruksprodukter.

Timmer  från Kinda lagrade i Linköpings hamn. ÖM

Dessutom möjliggjorde kanalen en sänkning av vattennivån i sjöarna Åsunden och Stora Rängen, vilket frigjorde ny bördig jordbruksmark. Efter östra centralbanans tillkomst mellan Linköping och Kalmar kom kanalens betydelse som godstransportled att minska successivt då järnvägen allt mer tog över transporterna.

Ånglok vid perrongen i Linköping. ÖM

Linköpings hamn och handel

När Linköping äntligen kunde börja med utlandshandel 1874 blev det bättre fart på stadens ekonomi. Innan hade det varit en föga expansiv handel och nästan bara produktion för lokalt bruk, inget för export.  För att kunna bli en stapelstad som hade rätt att handla med utlandet behövde man ha ett tullhus och ett sjömanshus där sjömän registrerades vid på- och avmönstring.

Ritning av tullhuset i Linköping. ÖM

1857 muddrades Stångån och rätades ut så större skutor kunde ta sig fram. Hamnen byggdes ut och 1867 sträckte den sig från Nykvarn till Tinnerbäcken då den var som störst. Här låg långa rader av lastfartyg, passagerarbåtar, pråmar, fullt med skutor och hög aktivitet rådde med hamnkranar som skötte lastning och lossning. Den nyanlagda Kinda kanal var en viktig transportled från södra Östergötland. De smalspåriga järnvägarna låg snart som ett spindelnät i landskapet och löpte från olika håll in till i staden och hamnen.

Liv och rörelse i Linköpings hamn. ÖM

Stångs kvarn hade uppförts 1803 vid ett vattenfall i Stångån. När Kinda kanal blev klart flyttades fallet nerströms till Nykvarns sluss. Byggnaden kunde då användas som tillfälligt tull- och sjömanshus innan det nya tullhuset var färdigt.

Nykvarn dit man flyttade vattenfallet. ÖM

Det nya tullhuset var klart 1876 och här fanns plats för Kinda kanalbolaget, tullexpedition, sjömanshus och magasin samt bostäder till tulltjänstemännen. Stångs kvarn användes som magasin för chokladvaror från Cloetta som skulle exporteras, vilket gav bra tullinkomster till staden.

Stångs magasin där Cloettas exportchoklad förvarades i väntan på transport. ÖM

Telegraf och telefon

Linköping fick telegraf 1855. Det var första steget mot en snabbare informationsspridning. Meddelanden knackades ner på Morsealfabetet och skrevs ut på smala pappersremsor. På 1850-talet tog det två dagar att få fram ett brev från Stockholm till Linköping. Tidningen Corren kom bara ut på onsdagar och lördagar, så färska nyheter var något nytt. Tidningen försågs med en särskild rubrik” Dagens telegrafrapport” med nyheter från hela världen. En särskild telegrafkommissarie, med hög status, ansvarade för tekniken.

Telegraf från Ericsson. Wikimedia Commons

I Linköping bildades en särskild förening 1881 med syfte att få ett telefonnät till staden. Telefonstationen var öppen från sju på morgonen till nio på kvällen. Telegrafen och telefonstationen kom att flytta högst upp på Storgatan till den byggnad som kallades Slottsflygeln år 1881.

Gamla telegrafstationen på Borggården. ÖM

Att arbeta som telefonist blev ett verkligt kvinnoyrke. Linköpings telefonnät knöts ihop med Norrköping 1886. Föreningen som drivit utvecklingen lämnade nu över ansvaret till ett privat företag, Hagelins telefonbolag i Stockholm som flyttade in i lokaler i Östgötabankens tornbyggnad. 1887 tryckte de Linköpings första telefonkatalog. 1894 fick Linköping även en rikstelefon. Det tog dock lång tid innan telefonen blev var mans egendom.

Tidig telefonmodell. Wikimedia Commons

Stora bankrånet

Nyöppnade banker hade vid 1800-taletsmitt inte egna bankbyggnader. Man hyrde in sig i respektabla hus som det nybyggda Rådhuset där domprostens lägenhet fanns på översta planet. Eftersom huset inte var byggt som bank saknades en del säkerhetsanordningar. Natten till den 25 mars 1854 utfördes Sveriges största bankrån här! Bankrånarna var en bonde från Klockrike, en smed från Skänninge och den tillförordnade landsfiskalen Isaksson som bodde granne med rådhuset. Smeden öppnade entrédörren och järndörren till kassavalvet. I valvet stod en stor kassakista som man sågade sig in i. Domprosten på övervåningen hörde ingenting och snart hade trion lastat alla sedlar,värdepapper och mynt i säckar och rullat i väg med sin hästkärra. Bytet delades och gömdes på de mest osannolika ställen som i landsfiskalens stövlar, i hans trädgård och under en gravsten på kyrkogården.

Bankdirektören hittar tjuvarnas dikt i kistan. Sigvard Hallenbeck från Linköpings guideklubb. ÖM

Bankdirektören upptäckte stölden morgonen därpå. Då var den stora kassakistan tom, så när som på en sedel och en papperslapp med dikten:

”Vi länsat haver Östgötha Bank

Och mången rik knös torde bli pank

Vi lämnar dock en tredaler kvar

Ty hundar pissar på den inget har”

Sammanlagt hade tjuvarna fått med sig 263 000 riksdaler banco och 604 000 i sedlar. En vansinnigt stor stöldsumma som inte överträffades förrän 1963 vid det stora tågrånet i England! Tänk vilka reaktioner det blev i hela Sverige. I Linköping fick en av aktieinnehavarna i banken, en av stadens grevinnor, slag och dog! För att lösa brottet inkallades Östergötlands Sherlock Holmes från Norrköping, polisgevaldigern, dvs. kommissarie, P M Larsson. Utklädd till oxhandlare besökte han krogarna i staden med lånad oxe parkerad utanför krogdörren, allt för trovärdighetens skull. På en vecka hade han löst brottet och alla bovarna satt bakom lås och bom. Och inte minst, större delen av pengarna var återfunna! Förlusten blev bara 7 200 riksdaler allt som allt. Polisgevaldigern Larsson fick medalj för sina förtjänstfulla insatser. Sedan byggde man säkrare bankhus.

Banker och sedlar

Sveriges första sparbankshus finns i Linköping och ligger på S:t Larsgatan. Småspararnas egen bank blev klart 1860. Huset byggdes i sten av arkitekten och byggmästaren Jonas Jonsson som hade sin egen version av empirstil som kom att kallas Tjustempir.

Första sparbanken ligger på S:t Larsgatan. ÖM

Östgötabankens påkostade bankpalats i hörnet Storgatan S:t Larsgatan stod klart 1879. Fasaden utmed Storgatan är extra påkostad med en skulpterad takfris och en portal med fin omfattning. Några av de påkostade vackra interiörerna är bevarade. Säljarna av tomten satte som villkor att huvudfasaden skulle göras mot Storgatan. Däremot fasaden mot S:t Larsgatan gjordes enklare från början och ännu mer betonad blev enkelheten vid renoveringen 1907. Först 1907 flyttade bankexpeditionen ner till bottenvåningen där den finns idag. Från början låg Jonn O Nilsons Kappmagasin för konfektionskläder i bottenvåningen.

Östergötlands Enskilda Bank i hörnet Storgatan S:t Larsgatan. Den skulpterade portalen mot Storgatan. ÖM

Under 1800-talet hade vi olika valutor: riksdaler specie, riksdaler banko, riksdaler riksgälds och riksdaler riksmynt. År 1873 infördes decimalsystem et och vi fick då valutan kronor och öre, där 1 krona blev lika med 100 öre. Samma år införde Sverige guldmyntfot som innebar att en viss mängd guld hade ett fast pris i den egna valutan. På så sätt hade kronan en fast växelkurs gentemot andra valutor som ingick i guldmyntsamarbetet.

Innan vi fick kronor och ören hade vi många olika sorters valutor. Gamla Linköpings bankmuseum visar en del. ÖM

Domkyrkotornet

Domkyrkans första torn från 1758 gjordes för att stödja den svaga västra gavelmuren och flytta in kyrkklockorna. Det ritades av en av Sveriges mer berömda arkitekter, Carl Hårleman. Tornet byggdes i tegel och putsades vitt. Hans torn blev inte så lyckat, det avslutades med låg nästan platt tornhuv som inte passade till långhuset. Vid 1800-talets senare del fick domkyrkan ett torn som i storlek passade bättre till långhuset. Det ritades av arkitekt Scholander och kompletterades av överintendent Helgo Zettervall 1875. Det byggdes i nygotisk stil och passar storleksmässigt det gotiska långhuset. Det byggdes av kalksten och stod färdigt 1888. Men även detta torn har mött hård kritik, vissa anser det vara så fult att det borde rivas. Men det 109 meter höga tornet syns långt över östgötaslätten och kommer nog att fortsätta göra det i många år till.

Domkyrkans nygotiska torn från 1888 passar i storlek till långhuset. ÖM

Folkskolan utvidgas

Från 1878 var den obligatoriska skolan sexårig. De första åren kallades för småskolan. Där undervisade småskollärare som ofta var kvinnor utbildade vid småskoleseminariet. I folkskolan lärde man sig läsa, räkna, skriva, teckna, geografi, historia, kristendom och gymnastik med lek och idrott. En minoritet av eleverna gick vidare till läroverket. I takt med att allt fler barn föddes och överlevde behövdes nya skolor. 1887 invigdes Gottfridsbergsskolan med åtta klassrum och 1898 Linnéskolan med 27 klassrum. Sedan 1863 fanns en särskild hundskatt som bekostade kläderna åt fattiga elever vid stadens folkskola för flickor. Men det blev pengar över som kunde användas till stadens försköning. Dessa användes för första gången 1868 och användes till att anlägga en park vid Nykvarn in till slussen och Nykvarns värdshus. Omkring sekelskiftet 1900 tog man ut skatt för stadens 167 hundar som kostade fem kronor i hundskatt. Det gav stadsfullmäktiga 835 extra kronor till kläder för fattiga barn.

Nytt läroverk

Vid mitten av 1800-talet bestämde man sig äntligen för att bygga nytt läroverk. Gymnasiet hade under tvåhundra år hållit till i det som idag är Domkyrkans församlingshem. Domkapitlet var huvudman och hade ansvarat för undervisningen. Under 1800-talets första hälft var skolan förlagd i två andra byggnader.

En bra belägen tomt donerades av greve Cederhielm på Bjärka-Säby och den passade väl för en kunskapsborg med högt och fritt läge där ungdomen kunde få frisk luft. Ett monumentalt och representativt elementarläroverk i nygotik ritades av arkitekt Johan Fredrik Åbom. Kostnaden delades mellan staden och domkapitlet. Huset invigdes med kanonsalut, procession och festmiddag 1864. Snart fylldes det upp med skolgossar i alla storlekar.

Ny gymnasiebyggnad stod klar 1864. D v Essen.

Efter 50 år var huset för trångt och i början av 1900-talet tvistade man om vem som skulle betala för en ny större gymnasiebyggnad. Lösningen blev att staden betalade den nya Katedralskolan mot att de fick överta denna byggnad. Efter några år rustades huset upp och blev 1921 Linköpings stadshus. Den gamla aulan är idag fullmäktigesal.

Stadshuset från domkyrkotornet. ÖM

Kommunfullmäktiges sal var ursprungligen läroverkets aula. ÖM

Katedralskolans läroverk byggdes 1914-15 och har sedan dessa varit fullt med gymnasister.

Gymnastikhuset

Många generationer Linköpingsungdomar fick sin fysiska fostran, gymnastik och idrott i huset vid Hunnebergsgatan som byggdes som gymnastiksal. Huset, som stod färdigt 1881, byggdes som läroverkets gymnastiksal. Då låg läroverket på andra sidan domkyrkan i dagens stadshus. Huset är ett av få gymnastikhus från 1800-talet som har använts för sitt ursprungliga syfte in i våra dagar. Innan gymnastikhuset byggdes försökte man slippa detta läge invid den trafikerade Hunnebergsgatan. Där rörde sig både kroggäster, prostituerade och ett för ungdomen mindre lämpligt klientel. Gavelfältet över entrén har ett porträtt av den svenska gymnastikens fader P H Ling. Huset användes inte bara som gymnastikhus utan också till konstutställningar, sjukvård under kriget och bazarer till förmån för oförsörjda kvinnor. När kung Oskar II besökte staden 1893 hölls den stora kungamiddagen med 180 gäster här. Man hade dekorerat salen grundligt så inga ribbstolar störde kungens blick vid middagen. Huset har förklarats som byggnadsminne.

Gymnastikhuset från 1881 som använts i 130 år som gymnastiksal. ÖM

Stora hotellet

Sveriges första stora landsortshotell byggdes i Linköping. Det var Stora hotellet som stod klart 1852. Huset byggdes av den lokale byggmästaren Jonas Jonsson i empirstil. Den ursprungliga byggnaden var tre våningar hög. På gamla foton ser man de fina proportioner som byggnaden hade.

Stora hotellet i ursprungligt skick och påbyggt med en fjärde våning. ÖM

Drygt 30 år senare var hotellet slitet och trångt. Man bestämde sig för att renovera och bygga ut. En stockholmsarkitekt anlitades och två utbyggnader gjordes på baksidan av huset, dessutom höjdes huset med en våning. Det är så pass skickligt gjort att om man inte vet om höjningen ser man knappt att det är påbyggt. Johanna Lindeberg var känd krögare på Stora Hotellet under 1800-talet. När hon begravdes bjöds cirka 400 personer in till middag på hotellet. Linköpings kände konstnär Johan Krouthén föddes och växte upp här i huset. Hans föräldrar hade ett ”Manufaktur & Modelager” i bottenvåningen där apoteket ligger idag. 74 år senare, 1932, dog Johan Krouthén i en hotellsäng i hörnrummet på fjärde våningen. Idag finns 31 av länsmuseet Krouthénmålningar deponerade i hotellet.

Tannefors sluss av J Kroutén. ÖM

Nöjesentreprenören Bonn på Druvan

1800-talets berömda krogimperium låg längs med Bokhållaregatan i hörnet mot Hospitalstorget. Ägare var Anders Petter Andersson alias Bonn på Druvan.

Entreprenören Bonn på Druvan var alltid snyggt klädd. ÖM

Han hade två krogar som låg bredvid varandra, de riktade sig till olika slags publik. Hans kundkrets bestod av bönder och hantverkare. Bonn var även innehavare av stadens monopol på spritförsäljning, affären låg i källarplanet under krogen. Druvan bestod av både hotell och restaurang och i hörnet mot Hospitalstorget fanns den något enklare Sotarkrogen.

Sotarkrogen låg i hörnet och Druvan låg längre in på Bokhållargatan. ÖM

Maten var erkänt god, stora smörgåsbordet med fri sprit och biffsteken var berömda. Det fanns flera olika matsalar och festvåningar. Bonn var en stor, ståtlig person som var lugn i alla lägen, alltid oklanderligt klädd, gärna med hög hatt och guldkedja över magen. Det sägs att man kunde missta honom för en engelsk lord, men det var bara tills han snöt sig högt och ljudligt i näven. Bonn lät sig inte imponeras när kringresande spritförsäljare ville göra affärer, då svarade han: ”Så’n lort gör jag själv.” Hans konjak kallades Marell, nästan som den franska konjaken Martell.

Hans krogimperium konkurrerade med det finare Stora hotellet vid Stora torget. Bonn på Druvan utökade sitt imperium genom att köpa den Wernerska trädgården som stadens läkare Henric Werner hade haft som sommarnöje nära Stångån. Nu blev här ett riktigt nöjescentrum med gästgiveri, cirkusbyggnader, musikpaviljong, teater mm.

Paviljongen i Wernerska trädgården. ÖM

Teatergrupperna fick många gånger ekonomisk hjälp av Bonn som verkar ha haft ett gott hjärta. Han lät även bygga ett vattenklosetthus för fruntimmer.

Vattenklosett hus för fruntimmer från Wernerska trädgården står nu  i Gamla Linköping. ÖM

Men Bonn var inte nöjd med detta! Tio år senare köpte han även stadens fina teater, den som kallades Assemblée- och spektakelhuset och låg snett emot S:t Lars kyrkan. Teaterhuset var redan utdömt ur brandsynpunkt, men det löste han genom att ha ett par brandsoldater på plats varje föreställning!

Assemblé och spektakelhusets teatersalong. D v Essen.

Det berättades många historier om Bonn. Själv hade han ett färgstarkt språk blandat med främmande glosor som han snappat upp på sina resor i Europa. De främmande orden blev inte alltid helt rätt använda. Han var suverän på att se möjligheter där andra såg problem och byggde med hjälp av detta ett stort nöjesimperium. Men inte hjälpte det mot snobberiet i de ”finare” kretsarna i Linköping. Hans begravning 1886 bojkottades av alla med så kallat inflytande.

Hotellboom

När man reste längre sträckor med tåg fanns i början inga sovvagnar. Då var man tvungen att sova på hotell där tåget gjorde uppehåll för natten. I Linköping ledde det till att flera hotell byggdes nära järnvägen och hamnen. Under fem år på 1880-talet öppnade fem hotell i Linköping, Grand hotell, Standard hotell, Central hotellet, Hotell du Nord och Järnvägshotellet.

Hotell du Nord idag. ÖM

Grand hotell i Linköping byggdes 1884. Hotell var något nytt och fräscht till skillnad från gästgiverier som hade fått dåligt rykte vid den här tiden. Grand hotell låg nära den tidens nödvändigheter som skjutsstationen, järnvägen, badhuset längre ner på gatan och postkontoret enligt reklamen. I huset fanns en biljardsalong, en festsal som användes till många olika slags aktiviteter, en modeaffär och apoteket Kronan. Apoteket Kronan vid Gyllentorget är en ättling till detta Kronan. Dessutom öppnade Arbetareföreningen ett läsrum en trappa upp i huset, dit deras medlemmar fick gå gratis. Andra besökare fick betala 5 öre per gång. Man kunde bli spisgäst på hotellet, då betalade man 30 kr i månaden och kunde äta alla sina måltider, frukost, middag och kvällsvard samt kaffe i hotellets matsal. Det var en uppskattad service.

Grand hotell vid S:t Larsgatan. D v Essen

I hotellets trädgård fanns en populär servering. Serveringspaviljongen finns idag i Gamla Linköping. Under 1900-talets första hälft fanns en dansskola och Hushållsskolan Margareta, som var en fin hushållsskola i huset.

Grand hotells trädgårdspaviljong. ÖM

Järnvägshotellet låg närmast järnvägen och invigdes 1888. Eftersom tågen även gjorde middagspaus byggdes en restaurang i hotellet. Man fick tillstånd att ”utskänka win, maltdrycker och andra icke spirituösa drycker”. Hotellet hade 30 ”synnerligen eleganta rum och erbjuder i öfrigt alla nutida beqvemligheter”. Det enklaste rummet kostade en krona och det dyraste hela en och sjuttiofem.

Järnvägshotellet. ÖM

Väntande hotellvaktmästare som skulle bära resenärernas väskor till hotellen. ÖM

Hotellets vaktmästare mötte tågen och hjälpte resenärerna med koffertar och väskor över till hotellet. Många Linköpingshotell har drivits av kvinnor och så även Järnvägshotellet. Byggnaden ritades av den kände arkitekten Janne Lundin som ligger bakom många hus i staden. I entrén kan man se golv av engelskt golvkakel som var vanligt i finare hus i slutet av1800-talet. Idag heter det Park hotell. Hotellbyggandet i staden fortsatte in på 1900-talet då det stora Frimurarhotellet invigdes 1915.

Brandkår vatten och avlopp

Brandkåren hade fram till 1865 bestått av frivilliga, men då organiserade man om och yrkesbrandmän anställdes. Den första brandstationen låg bredvid S:t Lars kyrkan.Man hade hästdragna vagnar med stegar och en ångspruta som inköpts 1889.

Hästdragna brandvagnar med stegar vid 1900-talets början. ÖM

Diskussionen om att bygga en ny brandstation pågick i mer än 20 år. Den tegelborg som byggdes hamnade avsiktligt högt upp i staden. De hästdragna vagnarna skulle lätt kunna rulla nerför backen mot brandhärden när det brann i staden. Byggnadens höga torn var för torkning av brandslangar som var av textil, ett slangtorkningstorn! Man hade skaffat två nya brandbilar och de stora portarna visar att man hade planer på fler redan när man byggde.

Nya brandstationen låg högst i staden av praktiska skäl. ÖM

Under en period av 30 år under 1800-talets slut hade vattenledningar byggts ut till stadens hus. När man 1910 invigde det nya vattentornet så fick man äntligen ett tillräckligt bra vattenryck i slangarna för att bättre kunna släcka bränder. Vattentornet som ritades av arkitekt Axel Brunskog i jugendstil ansågs länge som symbolen för det moderna Linköping.

Vattentornet invigdes 1910. ÖM

Avloppsnätet tog längre tid att bygga ut. Allt avloppsvatten, dasstunnor och gödselhögar fick forslas bort med häst och vagn. Det berodde på ett utdraget dividerande mellan dem som ville skydda gårdsägarna från kostnader och läkarna, apotekaren och veterinären som hade hälsosynpunkter.

Öppen gödselhög som läcker ut föroreningar. ÖM

Det var de som fick ta hand om både folk och fä som blev sjuka på grund av öppna kloaker och gödselhögar mitt i staden. En period rann allt avloppsvatten längs de stora gatorna som lutade ner mot Stångån och rätt ut i ån. Där hämtade många sitt dricksvatten mellan avloppen! Så småningom ledde man allt avlopp i en stor ledning till Nykvarns sluss och lät det där rinna ut i Stångån och vidare ut i Roxen, naturligtvis utan någon som helst rening!

Nykvarns sluss i Stångån. ÖM

Sjukvården byggs ut

1834 när koleran härjade i staden öppnades ett särskilt kolerasjukhus, som från 1848 blev ett allmänt sjukhus för epidemier. Koleran drabbade staden hårt, den värsta koleraepidemin kom 1866. 377 personer blev sjuka och 216 dog, enligt stadsläkarens anteckningar.

Epidemisjukhuset låg utanför stadsbebyggelsen. Vattentornet syns i bakgrunden.ÖM

Mässling, difteri och scharlakansfeber drabbade också befolkningen under 1860-talet. 1863 när smittkopporna härjade dog över tre procent av stadens befolkning. Pestepidemier drabbade också staden under olika omgångar. Man försökte isolera sjuka för att minska spridningen. Under slutet av 1800-talet hade hälsosituationen i Linköping förbättrats. Hälsotalen i Linköping var snarare bättre än i andra städer av samma storlek, men sämre än på landsbygden. 1889 påbörjades ett nytt länslasarett i staden. Det gamla lasarettet vid Hospitalstorget, som hade sin grund i det medeltida hospitalet, täckte inte behovet. På en tomt söder om Trädgårdsföreningen byggdes Länslasarettet som öppnades 1895 och hade 151 platser och kostade 400 000 kronor att bygga. Det låg på samma plats som det nuvarande universitetssjukhuset.

Det nya länslasarettet nybyggt 1895. D v Essen. ÖM

På 1920-talet delades verksamheten upp i en medicinsk och en kirurgisk del. I början av 1900-talet fanns även en särskild filial för behandling av tuberkulossjuka, 1929 skapades länets centrallasarett i Linköping. Då fanns det 339 platser med olika specialiteter: kirurgi, medicin, öron-, näsa- och halssjukdomar. Antalet platser och nya specialiteter tillkom bland annat ett särskilt barnsjukhus.

Fattighuset

Fattighuset låg vid Stångån i gård nummer 25, sedan 23 och 24, numera är adressen Hamngatan 5-7. Husen var trånga och smutsiga. I gård 25 bodde 50-60 fattighjon, de flesta gamla. Hjonen fick arbeta efter förmåga. De tillverkade kängor till fattiga barn och de kvinnliga hjonen vävde och spann. Allmänheten kunde anlita ett fattighjon för ett uppdrag. Annars fick de inte lämna fattighuset. Om de misskötte sig genom att till exempel inte arbeta tillräckligt, straffades de med mindre mat. Tillfälligt bodde också föräldralösa barn och sinnessjuka.

Fattighuset vid Hamngatan. ÖM

Barnen placerades vanligtvis i fosterhem, ofta på landet, där de kunde arbeta och inte krävde så stor ersättning för dem. Gård 23 gav plats för kvinnliga fattighjon och på gård 23 fick de sinnessjuka vistas. Den kallades dårstugan och invigdes 1895. Totalt var över 100 fattighjon intagna år 1900.

Tandvården

1868 fick Linköping sin första tandläkare i Carl-Oswald Koch. Han tjänstgjorde på Drottninggatan 22, i hörnet med S:t Larsgatan. Han var stadens tandläkare i nästan fyrtio år. Koch var aktiv i väckelserörelsen och gav ibland fri tandvård åt fattiga. 1901 fick Linköping sin första kvinnliga tandläkare Alva Lindqvist. Hon var liksom Koch också engagerad inom kyrkan. Hon hade sin praktik på Drottninggatan 44 i hörnet med Alvgatan. (Den lilla gatan hette från början Alvagatan, efter sin tandläkare.) 1908 hade tandläkare Enoch Österberg på uppdrag av stadens skolråd undersökt 400 barns tänder och funnit att endast åtta av dem hade friska tänder. 1910 öppnades därför en särskild skolklinik för tandvård på Linnéskolan för att förbättra barnens tänder.

Skoltandvården öppnade 1910 i ett separat hus vid Linnéskolan . ÖM

Onkel Adam och Sibiriens ängel

I huset bredvid tullstugan på Hunnebergsgatan 30 ligger Onkel Adams hus. Under sent 1800-tal bodde regementsläkare Carl Anton Wetterbergh med fru Hedda i huset. Han var skribent i Aftonbladet under pseudonymen Onkel Adam och skrev även romaner och barnböcker. Han skrev i barntidningen Linnea som han också gav ut.

Onkel Adams hus vid Hunnebergsgatan. ÖM

Som läkare försökte han hjälpa de fattiga i de omgivande kvarteren. Från 1877 bodde han vid Hunnebergsgatan och fram till sin död 1889. Övervåningen i huset står än idag möblerad som på Onkel Adams tid.

Övervåningen i huset är museum. ÖM

Sedan 1927 har det varit ett museum och trädgården anses vara ett typiskt exempel på en stadsträdgård från 1800-talet. Idag ägs huset av Östergötlands museum. Några gånger om året visas huset och trädgård med sitt lusthus av Östergötlands museum och Linköpings guideklubb.

Linköpings guideklubb visar Onkels Adams trädgård. ”Onkel Adam” berättar. ÖM

Elsa Brändström växte upp i Linköping. När Elsas far blev svensk minister i Sankt Petersburg kom hans dotter att följa med, trots att hon var vuxen och hade skaffat sig en lärarutbildning. När första världskriget bröt ut utbildade hon sig till krigssjuksköterska.

Elsa Brändström som ung. ÖM

Hon kom att kallas Sibiriens ängel efter sina fantastiska insatser för krigsfångar under första världskriget och åren närmast efter. Inte minst de chartrade tågen för utväxlande av fångar och andra hjälpinsatser som hon organiserade ledde till hennes hjältestatus i bland annat Tyskland. Efter kriget flyttade hon till Tyskland och fortsatte att hjälpa före detta krigsfångar tillbaka till ett normalt liv. När Hitler kom till makten ville han samarbeta med denna hjältinna men hon svarade honom i ett telegram: NEIN och sitt namn. Elsa Brändström flyttade därefter till USA med sin man och dotter. Där fortsatte hon att hjälpa flyktingar från de nordiska länderna undan andra världskriget.

Elsa Brändström på besök i Sverige strax innan sin död 1948.

Entreprenörerna

Det fanns ett flertal manliga entreprenörer och några damer i Linköping och så fanns Jonn O. Nilson som hade börjat sitt yrkesliv som bodbetjänt 1874 i affären vid Stora torget 8. På några decennier hade han arbetat ihop en förmögenhet genom att var idérik, framsynt och ha ett finger med i det mesta som hände i Linköping med omnejd under ca 40 år.

Jonn O. Nilsson Linköpings främste entreprenör under 40 år.

En ny bransch var färdigsydda kläder, konfektion, som gav upphov till flera kända affärer i staden. Kappmagasinet drev Jonn O. Nilson i bottenvåningen på Östgötabanken innan hans eget affärshus byggdes vid Stora torget.

Jonn O. Nilssons hus vid Stora torget byggt i nyrenässans. ÖM

Hans svåger Axel Karlsson hade en affär som förde både specerier och kläder. Den kom senare att specialisera sig på kläder av god kvalitet och kom att kallas Linköpings NK. När varuhusen gjorde sitt intåg i Linköping blev dessa specialaffärer sakta utkonkurrerade.

Axel Karlssons affär för skrädderi. ÖM

Guldsmeden Sam Petterson var skicklig i sitt yrke och samtidigt en duktig entreprenör. Han hade en omfattande produktion av silverbestick som såldes i hela landet och vann en guldmedalj på världsutställningen i Paris 1878 och en silvermedalj 1897 på Stockholmsutställningen.

Sam Pettersson i sin verkstad med en lärling. Silverbestick från hans verkstad. ÖM

Hans verkstad upptog hen stor del av kvarteret mellan Storgatan och Borgmästaregatan. Sam tjänade mycket pengar på sitt arbete och blev den första i staden som fick bygglov för ”klossetledning”, det vill säga hans hus var det första med wc i staden. Han var också tidig med att skaffa sig ett eget kraftverk, som drev en lampa.

Baumgardts pianofabrik etablerade sig 1871 på Nygatan nedanför Pilens backe. Man utvecklade snart pianobyggandet genom att sätta in gjutjärnsramar vilket gjorde att pianot höll stämningen bättre än med träram. Det ökande välståndet i Linköpings borgerliga kretsar bidrog till pianoförsäljningen vid 1800-talet slut. Så småningom kom ett piano att finnas i de flesta hem.

Baumgardts försäljningslokal för pianon. Bild Linköping

Under 1900-talet blev pianomodellerna mindre och inte så dekorerade. Man anpassade sig till de aktuella möbelstilarna. Flera generationer Baumgardt och ett antal olika fabriksbyggnader i centrala Linköping passerade innan man slog igen efter hundra års verksamhet.  Hela 11 800 pianon hann man producera innan andra musikinstrument och ljudanläggningar tog över marknaden på 1970-talet.

Hilda Krouthén fick överta företaget efter sin avlidne make Conrad som dog 1867. Då var Hilda 35 år och hade fem barn, men beslutade sig för att fortsätta med företaget och det blev mycket lyckat. Den Westmanska affären låg i hörnet av Stora hotellet mot Storgatan. Senare öppnade hon flera butiker längs Storgatan.

Hilda Krouthéns affär låg i  hörnet av Stora hotellet. ÖM

År 1900 började hon sälja den nya succén: cykeln. Samma år överlämnade hon rörelsen till sonen Carl, men han var inte lika framgångsrik och företaget gick i konkurs 1904. Hilda tog över och gjorde ett nytt försök, men det blev en ny avslutande konkurs 1906, då hade hon drivit firman i närmare fyrtio år. Hilda dog 1909, 78 år gammal.

Anna Göransson gifte sig med handlare Carl Wilhelm Göransson, som hade speceriaffär. 34 år gammal blev Anna änka med fyra barn i åldrarna 3-14 år. Hon valde att sälja makens firma och investerade pengarna i fastigheter i innerstaden. Hon lät flera av sina släktingar bo i  fastigheterna. Anna byggde även hyresfastigheter på 1920-talet. Correns reporter skrev med beundran om den moderna planeringen och inredningen. Det fanns glödlampor i hela lägenheterna. Köket hade moderna material som kakel och marmor och moderna hushållsapparater och både gas- och vedspis.

Fastighetsägaren Anna Göransson på sin 50 årsdag. ÖM

Tobak och snustillverkare

Linköping har varit en tobaksmetropol under nästan 175 år! Runt staden odlades tobak på många ställen. Asklunds Tobaksfabrik och flera andra fabriker förvandlade tobaksbladen till storsäljarna snus och tuggtobak.

Den tobak som odlades runt Linköping blev till snus och tuggtobak. ÖM

Sedan 1700-talet hade denna verksamhet funnits och under 1800-talet utvecklades det till lönande affärer för familjen Asklund. En känd reklamslogan för deras kronsnus löd ”Fritt från alla skadliga ingredienser och består uteslutande av tobak”! Fabriken låg där det höga Drottningtornet står idag. Den Asklundska familjevillan kan ses som ett bevis på hur mycket pengar fabriken hade genererat.

Asklundska villan vid Hamngatan var enfamiljsvilla. ÖM

Asklunds var stadens mest framgångsrika företag, ekonomisk sett. Villan stod klar 1894. Då flyttade Ernst Asklund med familj in i denna ståndsmässiga byggnad! Enbart 13 år senare var katastrofen ett faktum, Ernst Asklund dog enbart 60 år gammal och en vikande konjunktur ledde till konkurs för tobaksbolaget.

Familjen Asklund utanför sin villa. ÖM

Arbis, kampen för bättre villkor och fritid

Det första föreningshuset i Linköping som inte var kyrkligt byggdes av den nybildade Linköpings arbetareföreningen. Deras första hus stod klart redan 1876 och det blev snabbt så populärt att de då byggde ut huset 1893 till det nuvarande i tysk renässansstil. Huset kallas Arbis. Här gick arbetareföreningens medlemmar i det som kallades ”söndagsskola” där de lärde sig räkning, bokföring, mötesteknik m.fl. nyttigheter.

Arbis vid sekelskiftet 1900. ÖM

Man hade även en diskussionsklubb, en sångkör och ett teatersällskap. I takt med att arbetstiden reglerades för vanliga arbetare och fritiden ökade hade människor möjligheten att aktivera sig i föreningar. Nu kunde man unna sig olika former av rekreation som sport och nöjesliv.

Teaterscenen på Arbis. ÖM

Men man demonstrerade också för bättre villkor. Människor valde sina föreningar beroende på klasstillhörighet. Några av föreningarna som växte till i staden var Frimurarna, Odd Fellow, Arbetarrörelsen, Nykterhetsrörelsen NTO och IOGT och Frikyrkorna.

Frikyrkorna

I Östergötland blev frikyrkorörelsen stark, men den kom ganska sent till Linköping. Predikningar hölls i hemlighet för att undkomma rättvisan. En samlingsplats tros ha varit Mörnerska stiftelsens lokal, som hade ett ålderdomshem på Hunnebergsgatan. Under 1850-talet leddes stiftelsen av självaste landshövdingen Hampus Mörner. En annan möteslokal var ovanför slaktare Johan Johanssons slaktarbod på Djurgårdsgatan 4. Lokalen rymde 200-300 personer. En missionsförening bildades och när Johansson dog donerade han lokalen till föreningen. Frälsningsarmén ansågs bullrig och hade sena mötestider. Det gick så långt att magistraten beslutade att förbjuda möten efter klockan nio på kvällen. 1885 besökte Frälsningsarméns ledare i Sverige, Hanna Ouchterlony Linköping. Hon fick kontakt med disponent Charles Bratt, som upplät Träförädlingens fabriksområde till möten under ledning av Norrköpings Frälsningsarmékår. Mycket folk kom på mötena och lockades in i Frälsningsarmén. Verksamheten tog över teatern på Wernerska trädgården. Sedan hyrde man in sig i Gamla Metodiskkyrkans lokaler på Repslagaregatan. 1924 fick man en egen armélokal som rymmer 500 personer. Den ligger mellan Ågatan och Badhusgatan.

Armékyrkan i Ljungsbro finns kvar. ÖM

En utbrytning ur Frälsningsarmén kallades för Sprängbataljonen och den fick fäste i Linköping på 1890-talet. 1899 hade den 51 medlemmar och 21 provmedlemmar. Den påminde ganska mycket om pingströrelsen, men var mer extrem. 1901 hävdade Julia Dahlberg att ett barn till en av hennes släktingar var en inkarnation av Jesus. En påskmorgon sägs gruppen ha samlats på Linköpings griftegård för att bli upptagna till himlen, men allt som hände var att en av soldaterna fick en ryckning i benet, snopet.

Väckelserörelserna hade kvällsmöten, syföreningar och söndagsskolor som skapade mötesplatser för barn och unga och inte minst deras mödrar. Det var många kvinnor som var engagerade på olika sätt i väckelserörelsen. Många av dem som deltog i aktiviteterna hade en enkel bakgrund. De var arbetare eller hantverkare. Deras kunskaper kom till nytta när det gällde att bygga frikyrkor. Tandläkare Koch och disponent Bratt tillhörde undantagen. Friluftsmöten blev populära och hölls på flera olika platser i staden, till exempel: Lugnet, Hagalund, Fridhem, Råberga, Sandbäcken och Lektorshagen. Många frikyrkoförsamlingar försökte samla in pengar och förnödenheter till barn och fattiga. Frälsningsarmén startade särskild slumverksamhet i stadsdelen Gottfridsberg på 1890-talet. En del människor med alkoholproblem lyckades bli kvitt besvären genom att delta i rörelsen.

Nykterhetsrörelsen

Från 1870-talet och framåt växte nykterhetsrörelsen sig stark i Linköping och övriga Sverige. Supandet på stadens krogar var utbrett. Kampen mellan dem som tjänade pengar på försäljningen och dem som led av följderna stod het i tidningar och politik. I början av 1900-talet fanns det elva olika nykterhetsloger i Linköping. 1500 personer kunde samlas till demonstrationer och otaliga namnunderskrifter, men det politiska motståndet var svårt att tränga igenom. Nykterhetsrörelsen kom att vara mer politiskt engagerad än Linköpings arbetarförening. De kända redaktörerna C F Ridderstad på Corren och Isidor Kjellberg på Östgöten var mycket aktiva och gav kampen utrymme i pressen.

Tidningar

 

Isidor Kjellberg. H Nilsson

År 1872 grundade Isidor Kjellberg tidningen Östgöten. Tidningen utgavs först under namnen Norrköpings Östgöten och Linköpings Östgöten, men i oktober 1874 fick tidningen namnet Östgöten. Den blev känd för sina liberala och radikala åsikter. Östgöten hade ofta ekonomiska problem men fick då hjälp av ”Bonn på Druvan” som i sin tur hade hjälp av Östgöten när han lyckades överta spritmonopolet i staden.

Östgöten var en kvällstidning. ÖM

Östgöta Correspondenten hade startats redan 1838 och övertogs 1842 av Carl Fredrik Ridderstad. Corren som den kom att kallas var en konservativ tidning som stannade i familjen Ridderstads ägo i många generationer.

C F Ridderstad, Östgöta Correspondentens ägare. J Krouthén. H Nilsson

In- och utflyttning

I slutet av 1800-talet var urbaniseringen och emigrationen som störst. Folk flyttade in till städerna eller emigrerade till USA. Mellan 1880-1900 emigrerade omkring 5000 personer eller tio procent av befolkningen i det som idag är Linköpings kommun. De flesta lämnade landsbygdsområden som Gammalkil, Kaga, Stjärnorp och Västerlösa. Emigrationen gick i vågor med toppar åren 1870, 1880-1883, 1887-1888. I allmänhet var emigrationen mer omfattande väster om staden än på den östra sidan. Det var mest unga män som reste, medan fler kvinnor sökte sig till städerna. De provade på stadslivet, kanske blev tjänsteflickor i ett rikare hem i staden. Genom att alltfler sökte sig till Linköping blev det trångt och staden började breda ut sig i till exempel Tinnerbäcken, Ladugårdsbacke, Stolplyckan och Gottfridsberg.

Jordbrukets utveckling

Under 1800-talet genomfördes flera olika skiftesreformer. Det gjorde att de som ägde jord fick större sammanhållna ägor och kunde effektivisera sitt jordbruk. I Linköpingsområdet fanns många stora jordägare på godsen runt staden. Biskopen tillhörde denna skara. De större gårdarna hade egna sågar, tegelbruk och snickerier. Spannmål gav grunden till brännvinsbrännerier och kvarnar. Den här ”lantbruksbaserade industrin” var förmodligen omfattande, men ofta svår att belägga. Runt godsen Bjärka-Säby och Sturefors fanns till exempel Skorpa trämassefabrik och Cedersbergs glasbruk.

Cloettafabriken vid Motala ström i Ljungsbro. Wikimedia Commons

Vid Malfors vid Ljungs gods fanns till exempel sockerbruk och sedermera en chokladfabrik när platsen Malfors ersattes av Ljungsbro som senare kom att utvecklas till ett mönstersamhälle med Cloettas ägare i spetsen.

Det växte fram en rik bondeklass som fick pengar över att investera. Vid mitten av 1800-talet var jordbruket en lukrativ bransch och Östergötland med bördiga jordar födde herrskap. Allt fler investerade i gårdar och de som brukade gårdarna hade allt mer pengar att investera. Linköping blev ett nav i bondehandeln och det gjorde att banker växte fram i staden. 1845 bildades kreditinstitutet Östgöta Hypoteksförening som specialiserade sig på lån till stora och medelstora gårdar.

Linköpings slott renoveras

När fängelset flyttat ur slottet vid mitten av 1800-talet och sedan nationalromantiken blev  populär renoverades Linköpings slott. Nya praktgavlar och en täckt trägång som återknöt till utseendet på 1600-talet sattes åter upp. Väggarna putsades med mycket tjock puts som dolde det underliggande murverket av gråsten och gjorde alla väggar plana. Trapptornet fick en ny tornspira och huset såg ut som ett slott.

Linköpings slott blev åter ett renässansslott med praktgavlar efter renoveringen på 1880-talet. ÖM