1700–1850

Stora delar av Linköping brann ner i januari 1700, följdes av en långsam återuppbyggnad. Rådhuset brann och rådstuga, arrest och fängelse flyttade till det tomma slottet. 1846 öppnade cellfängelset. Hantverkarna ökade liksom torpen i bygden. Herrgårdar byggdes och en ny överklass roade sig i Assembleé och spektakelhuset. Kyrkoplikt och husförhör. Läroverket byggde nytt. Folkskolan infördes 1842. Göta kanal invigdes 1832.
kollekt

1700–1780 Eländes tid

Stadsbranden

Det nya seklet började förfärligt. I slutet av januari brann större delen av Linköping ner. Det var drängen Sven Nilsson som ställt sin stallykta så olämpligt att en av hästarna sparkade omkull den i höet. Stallet låg i hörnet av Stora torget, där Centralpalatset nu ligger. Drängen försökte komma undan ansvaret för han gick och la sig. Den starka vinden gjorde att elden snabbt spred sig och snart brann stora delar av centrala staden och närmare 150 hus brann ner. De nedre delarna av staden totalförstördes. Elden hoppade även över Stångån så en del hus brann ner där också.

Linköping efter stadsbranden 1700. På de grå tomterna var husen nedbrända. Ryding

I övre delarna av staden klarade sig slottet, domkyrkan, biskopsgården och husen utmed Hunnebergsgatan, Storgatans och S:t Korsgatans övre delar. En karta över stadens förbrända tomter visar storleken av den enorma förödelsen. Rådhuset med stadens arkiv brann upp och även skolhuset förstördes. Slottet som stod tomt fick nu bli provisoriskt rådhus, arrestlokal och fängelse. Drängen Sven Nilsson dömdes till straffarbete på Varbergs fästning, men i väntan på transport dog han under mystiska omständigheter i arresten på Linköpings slott.

Människorna fick hysa in sig där det gick hos bönder utanför staden. Samtidigt försökte de försvara de eventuellt kvarvarande ägodelarna från plundring och stöld. Branden gav ett ordentligt avbräck i stadens ekonomi. Landshövdingen beskrev Linköpingsbornas situation med orden ”större jämmer bland folket, än man kan med pennan beskriva” när han bad om hjälp. Viss hjälp kom, men eftersom Sverige med Karl XII i spetsen låg i krig med både Ryssland och Danmark fanns det inte mycket pengar att skicka till det förbrända Linköping.

Stora torget efter stadsbranden 1700. Illustration av M Gilstring. ÖM

Skolhuset repareras

Katedralskolan, som bestod av två stadier, trivialskola och gymnasium, låg i ett medeltida hus mellan gamla Storgatan och kyrkogården. Branden nådde hit och endast husets murar stod kvar som ett skal efter branden . Stiftet som var huvudman för skolan satsade på en snabb återuppbyggnad och ett år senare var huset återuppbyggt och de 300 eleverna kunde åter gå i skolan.

Katedralskolan återuppbyggd efter stadsbranden. ÖM

Pest och elände

Krig, hunger och elände och som ett resultat av det kom pesten till staden. 1711 var pesten tillbaka och skördade många människors liv. Stadsbefolkningen var utmattad av umbäranden så motståndskraften var redan dålig. Först 1713 började pesten tyna bort och då hade en tredjedel av stadens innevånare dött.

Pestläkarklädsel. Linköpings slotts- och domkyrkomuseum. ÖM

Den lilla staden krympte till runt 1 000 personer. Man hade inte plats för alla på de två kyrkogårdarna så en ny pestkyrkogård anlades i slutet av Hunnebergsgatan, nära dagens Abiskorondell. Hantverkare hade inte längre avsättning för sina produkter och man fick odla sin egen mat för att överleva. Naturahushållningen blev åter dominerande. Vilken start på det nya århundradet!

Stadens styrande väntade på att få en ny stadsplan godkänd av Karl XII, men han var ute i kriget och hade annat att tänka på. Linköpingsborna väntade inte med återuppbyggnaden av sina hus. De byggde trähus i ett eller två plan med torvtak på de gamla husgrunderna.

Målning av okänd konstnär, Östergötlands museum. ÖM

Linköping blev en välordnad lite större bondby med några få bevarade monumentala medeltida stenbyggnader. På Hunnebergsgatan ligger idag tre trähus från 1700-talet. Samma sorts träbebyggelse som tidigare stora delar av Linköping bestod av. Dessa låga trähus hade byggts som medeltida gårdar, med ladugård för kreatur och en innergård med plank runt. Först vid mitten av 1800-talet började antalet kor minska i staden, medan hästarna fanns med ytterligare hundra år, ännu något årtionde efter andra världskriget.

Ny lag, brott och straff

Landskapslagarna hade gällt ända till nu, fast de varit helt omoderna. Linköping hade ingen poliskår i början av 1700-talet utan det var nattväktare och stadstjänare som fungerade som ett slags poliser vid behov. De vanligaste straffen var kroppsstraff eller dödsstraff. Hovslagare Lars Persson dömdes 1699 för stöld, straffet var blev gatlopp sju gånger och därefter, om han överlevde, att föras i halsjärn till Marstrands fästning för sex års straffarbete.

Hovtång funnen där hovslagare Lars Perssons smedja låg. ÖM

Straffen mildrades gradvis under 1700-talet. Dödsstraff och spöslitning fanns fortfarande kvar, däremot förbjöds tortyr. År 1734 kom en ny lag som gällde för hela Sverige. Med den nya lagen togs både gatlopp och stympning bort. Kroppsstraffet med spö eller ris avskaffades helt år 1855.

Böter och skamstraff var dock vanligast. Skamstraff innebar att man fick sitta fastklämd i stocken utanför domkyrkan till allmän beskådan. Det fanns också en trähäst med spetsig rygg, som det gjorde ont att sitta på, där man kunde få avtjäna sitt straff.  Det här grymma straffen försvann först långt in på 1800-talet. Stöld tillhörde de grova brotten och återfallsförbrytare blev strängare behandlade. Tredje gången någon stal eller begick en stöld för mer än 100 daler ledde till hängning för både kvinnor och män. Man övergick sedan till fängelse och straffarbete. Kvinnor och barn sattes i samma stora arrestrum. Ett vanligt brott bland kvinnor var mord på utomäktenskapliga barn. Från 1779 hamnade barnen på barnhus där de fick slita hårt.

Hängning på Galgbacken. Målning av Pisanello. Wikimedia Commons

Linköpings slott som fängelse

Efter branden 1700 blev slottet stadens fängelse och arrest. Cellerna i slottet var packade in till bristingsgränsen med folk i en salig blandning. Man blandade de grövsta förbrytarna med dem som enbart var häktade i väntan på rättegång och kanske var oskyldiga. Under 1700-talet hände det att cellväggarna var istäckta under vintern. Många små barn som fått följa sina mödrar i fängelse frös ihjäl. Fängelset sköttes av slottsvaktmästaren och tre vaktknektar. De hade ett hårt arbete. Många var de fångar som i hopplöshet och depression tog livet av sig. År 1827 kastade sig en förtvivlad fembarnsfar ner i den 12 meter djupa slottsbrunnen och dog.

Slottsbrunnen 12 meter djup där fembarnsfadern dränkte sig. ÖM

Likkistemakare Ågren hade fullt upp med att tillverka kistor till självspillingar, döda barn och vanliga fångar som dog av sjukdom. De värsta besvären hade man ändå med urin och avföring som var allt annat än luktfritt. Fångarna tvingades utstå en stank värre än man kan förstå. De hällde innehållet i sina pottor ut genom cellfönstret så den södra fasaden var svårt uppluckrad och smutsig. Cellväggar och tak var kolsvarta av rök från kakelugnarna.

Fängelsecell i bottenvåningen på Linköpings slotts södra flygel. ÖM

Halva borggården var fångarnas rastgård. Man rökte med enris för att mildra stanken men inget gav någon större lindring.

Linköpings slott vid 1700-talets mitt. Muren tvärs över borggården var avskiljare för fängelsets rastgård. P Rydberg

Först 1846 kunde man flytta ut ur slottet och in i det nya cellfängelset  som byggts vid Gröngatan där parkeringshuset idag ligger. Satt man i fängelse så ”satt man på slottet” även flera decennier efter att fängelset där hade upphört. De andra hyresgästerna i slottet måste ha känt en viss befrielse när fängelset flyttade.

Linköpings cellfängelse öppnade 1846. ÖM

Stadens befolkning

Linköpings stad år 1750 bestod enbart av Domkyrkoförsamlingen med 1822 innevånare. 1810  hade befolkningen stigit till 3000 personer. Då förstår man att 1700-talet och inledningen av 1800-talet präglades av mycket svag tillväxt. Linköping var ett administrativt och kyrkligt centrum med en marknadsplats där det mest såldes varor för regionalt bruk. Fjärrhandeln sköttes fortfarande av Norrköping med god förtjänst.

Sanitära olägenheter

De röda trähusen från 1700-talet längs Hunnebergsgatan som idag ser så idylliska ut, var förr något helt annat.

Hunnebergsgatan 5-9, bevarade 1700-tals trähus. ÖM

På innergårdarna fanns gödselgropar som luktade och läckte, överallt i staden, bortforsling gjordes när åkrarna behövde gödsel, inte när groparna var fulla. Sanitärt var Linköping och alla svenska städer som ett u-land, allt stank av djurspillning, urin, ruttet trä, mögel och råttlort. Människorna luktade svett, otvättade kläder och hade dålig andedräkt av ruttnande tänder. Stångån stank som en kloak, torgen stank av avfall, kyrkorna stank av lik begravda under golven, rännstenarna var fulla med avfall, dricksvattnet var ofta fullt med både det ena och det andra. Följderna blev en massa epidemier och sjukdomar. Konstigt att folk överlevde så länge som de gjorde.

Sjukvård och läkarbrist

Under 1700-talet upphörde Sverige att vara en stormakt politiskt men vetenskapligt började vi sakta utmärka oss med biologen Carl von Linné, apotekaren och kemisten Carl Wilhelm Scheele, kemisten Jöns Jacob Berzelius och vetenskapsmannen Anders Celsius, med termometern.

Carl von Linné. Wikimedia Commons

Linköpingsstudenten vetenskapsmannen, kemins fader, Jöns Jacob Berzelius. Wikimedia Commons

Anders Celsius, termometerns fader. Wikimedia Commons

Kungliga vetenskapsakademin bildades och gav ut vetenskapliga skrifter som kunde finansieras genom att de gav ut den svenska almanackan. Den innehöll mångahanda uppgifter och var som en mindre uppslagsbok. Almanacksmonopolet upphörde först 1973. Linné och Scheele spelade stor roll för moderniseringen av nya läkemedel. Genom att de tog fram olika handböcker i läkemedelstillverkning upphöjdes läkekunskapen till dåtida vetenskaplig nivå. Detta ledde så småningom till att även utbildade läkare sakta fick lite bättre läkemedel att kurera sjuka med.

Medicine doktor Johan Otto Hagström utnämndes till Provincial Medicus 1754. Han bodde i Linköping, men hade fram till 1774 hela Östergötland med 140 000 invånare som sitt arbetsfält. Det fanns enbart ett 50-tal utbildade läkare i hela Sverige. Det kan man kalla läkarbrist. För att förbättra situationen fick prästerna en viss medicinsk utbildning. Man gav ut skrifter om de vanligaste sjukdomarna och hur de botades. Varje socken skulle ha ett sockenapotek med ett minst sagt varierat innehåll av medikamenter som engelskt salt, rabarber (kinesisk) och linfrö, men också ”gåseträck, den vita”, ”huggormsfett”, ”hundskarn” med flera medel, vars medicinska nytta antagligen inte var så väldokumenterad.

Det gamla apoteket i Medevi. ÖM

De flesta försökte dock bota sig med huskurer och folkmedicin av olika slag eller en sup brännvin. Doktor Hagström var före sin tid då han vid farsoter av olika slag inte ansåg det nödvändigt att tvätta den döde utan svepa dem direkt och inte ”släpa liken till kyrkan” utan de kunde gott begravas direkt. Allt för att inte sprida sjukdomarna och detta innan man upptäckt bakterier och virus. Varje gård borde ha en vigd jordplätt där de döda kunde vila enligt Hagström. 1761 öppnades Ekkällans hälsobrunn som hade undersökts av doktor Hagström och befunnits vara av hälsobringande karaktär. Avgifterna för brunnsdrickning var graderade så även fattigt folk hade råd att dricka brunn. Brunnssalongen blev senare teaterlokal runt sekelskiftet 1800.

År 1777 stängdes hospitalet  i Linköping och ersattes av ett nytt och större länslasarett. 1799 bestod det av två stenbyggnader med 8 stora och 2 små rum med sammanlagt 24 sängplatser. Under 1800-talet byggdes verksamheten ut och fick fler platser. Lasarettsbyggnaden uppfördes på det gamla hospitalsområdet och den omfattade även ett kurhus vilket betyder att man behandlade veneriska sjukdomar som var ganska vanliga. Det finns bevarade sjukjournaler från 1793 och framåt.

Linköpings länslasarett från 1799 är idag inklämt mellan modern bebyggelse. J Torbjörnsson

Skråmedlem, frimästare och bönhasar

Med 1720 års skråordning ville myndigheterna att alla stadshantverkare skulle ingå i olika skråorganisationer. Den första yrkesgruppen i Linköping att bilda eget skrå var skräddarna, år 1649. Därefter kom skomakare, smeder och hattmakare att organisera sig i skrån i Linköping. De som bedrev hantverk utan att vara medlem i ett skrå kallades för bönhasar. Hantverkare som arbetade på de större adelsgodsen var bönhasar. Det fanns ett undantag mot skråprincipen och det gällde extra duktiga hantverkare, de så kallade frimästarna. De kunde få jobba i staden om de fick magistratens godkännande. Frimästarna var ofta utländska mästare. Det fanns kvinnliga yrkesutövare men de var oftast änkor som drev verkstaden vidare när maken dött. Smeder fanns i många olika kategorier, grovsmeder som smidde hästskor och annat grövre smide, klensmeder som gjorde lås och annat finsmide och så knivsmeder och pistolsmeder.

En känd person är kopparslagaren Pihl. Han ville inte tillhöra ett skrå och som straff för det fick han ett omöjligt mästarprov. Han skulle göra en 125 liters kopparkittel. Den skulle bli så stor att han blev tvungen att göra den utomhus. Han klagade till stadens magistrat som lyssnade på Pihl så han behövde bara göra en kittel som var en fjärdedel så stor, drygt 30 liter. Pihl klarade provet och kom sedan att i många år driva sin verkstad i centrala Linköping. Denne Pihl har sedan fått ge namn åt det som kallas Pihlens backe vid Storgatans krön i Linköping.

Pilens backe innan husen revs och flyttades till Gamla Linköping. A Gustafsson

Det fanns även hantverkare som perukmakare som idag inte förekommer i Linköping. Det var ett vanligt mode under flera hundra år att män och kvinnor ur de högre samhällsklasserna bar peruk. Linköpings perukmakareämbetes ämbetes sigill från 1775 är bevarat och finns på Nordiska museet. En liten kista finns på Östergötlands museum. Perukmakarna hade svårt att försörja sig i Linköping så de verkar alla haft bisysslor som krögare, frisörer, bryggare mm. Sadelmakare, skomakare, kakelugnsmakare, hovslagare, hattmakare, handskmakare, glasmästare, guldsmeder, garvare, bryggare, vagnmakare, badare med flera hantverkare har verkat i staden.

Domkyrkans torn

Domkyrkan hade inte något västtorn under medeltiden och vid mitten av 1700-talet hade man fått Kunglig Majts tillstånd att ta kalksten från de förfallna klostermurarna i Vreta kloster för att bygga ett torn. ”Herr Öfver Hof Intendenten” Hårleman hade kommit med flera förslag på torn och man bestämde sig för det med lägst tornhuv. Antagligen för att det blev billigast, inte för att det passade bäst till långhuset som ännu hade ett högt brant säteritak.

Teckning av Linköpings domkyrka med torn av Hårleman.

Tornet murades av tegel, inte av Vreta kalksten och putsades. Kyrkklockorna flyttades från klockstapeln och in i tornet. År 1758 stod tornet klart. Några årtionden senare, 1774 reparerades långhusets yttertak och sänktes då till ett lägre enkelt takfall. Efter det upplevdes tornet ännu mer oproportionerligt. Kritiken fortsatte hela 1800-talet. Hårlemans torn har bland annat kallats för ”djäkneskrämman”.

Fotografi från 1860-talet av Hårlemans domkyrkotorn. Bild Linköping

Ny biskopsgård

När biskop Benzelius tillträdde sitt ämbete 1731 klagade han högljutt över biskopsgårdens tillstånd. ”Den var obeboelig”. Han fick stöd av landshövdingen och då finansierade stiftet en ny biskopsbostad. Biskopen Benzelius fick sin ståndsmässiga bostad med en herrgårdsliknande byggnad. Ritningsuppdraget gick till överintendent Carl Gustaf Tessin, vilken sannolikt lät arkitekten Carl Hårleman biträda honom, han som även ritade domkykotornet. Ritningarna hittades på 1990-talet bland stiftets äldre handlingar i Landsarkivet i Vadstena. Redan 1736 stod huset färdigt.

Biskopsgården fotad från domkyrkotornet. ÖM

Än idag går besökaren in på gården, där entrén ligger, när de ska till biskopen. Det var så man byggde hus i städerna långt in på 1800-talet. Ett plank mot gatan med en grind eller port in till gården var det vanliga.

Biskopsgårdens pelarförsedda entré inne på gården. ÖM

Biskopsgården genomgick flera renoveringar redan under 1700-talet. En vacker kupolliknande förhöjning av taket över salen i andra våningen gjordes troligen runt 1780. Den något ovanliga, prickiga putsen verkar ha tillkommit samtidigt.

Övre salen i biskopsgården med kupolförsett tak. ÖM

Krogar

Under 1700-talet växte antalet krogar, det kunde finnas upp till 50 krogar samtidigt i stadens centrum. Ofta var krögaren en man som brände sprit och bryggde öl som han sålde i sitt hem. Stadens makthavare och landshövdingen kritiserade kroglivet för att det ledde till låg moral där slagsmål och sexuell utlevelse frodades. Att öppna en krog var ett sätt för fattiga att tjäna lite pengar och kunderna som bestod av pigor och drängar hade någonstansatt samlas. Det fanns något som kallades för Supgillen och man förstår av namnet vad de sysslade med.

Vilt leverne på krogen. Okänd konstnär. ÖM

Krogen Amerika byggdes som ett bostadshus 1704 efter den stora branden. Där öppnade en populär matservering i början av 1800-talet som höll ut långt in på 1900-talet.

Krogen Amerika på samma tomt som Stenhusgården. ÖM

Gästgivaregården vid Stora torget var en etablerad krog där man även kunde byta hästar eller åka med hästskjuts. Johan Hörning var gästgivaren som 1754 köpte överste Mörners hus, alltså huset som ännu idag innehåller krogen Överste Mörner. På 1780-talet hyrde han krogen i grannhuset vid Borgmästargatan för att kunna utspisa de fina herrarnas medföljande betjänter.

Krogen Överste Mörner ligger på samma ställe idag som på 1700-talet. ÖM

År 1841 berättar en tysk resenär om krogens fantastiskt rikliga matsedel med god mat lagad av rådmansänkan Ulrika Edlund. Hon sålde senare sitt gästgiveri till det nybildade hotellbyggnadsbolaget 1850 som uppförde Stora Hotellet. Inom det område som idag utgör Linköpings kommuns har det funnits gästgivargårdar i Berg, Sjögestad, Bonnorp, Bankeberg, Kumla, Fillinge och Askeby och kanske på ännu fler platser.

 

Gästgiverikarta över Linköping med omnejd, ur  K Kjellströms Östgötska gästgivargårdar.

Stiftsbiblioteket och Kuriositetskabinettet

Det medeltida stiftsbiblioteket finns inte bevarat men genom biskopar och prästers försorg ökade mängden böcker under 1700-talet. Vid 1600-talets början innehöll biblioteket enbart 50 böcker. Genom Axel Banér kom 160 volymer, Carl Piper 480, biskop Benzelius lämnade 3 000 plus en mängd gamla handskrifter, biskop Rhyselius anställde en bibliotekarie som upprättade en katalog och flyttade biblioteket 1758 från Andreaskoret i domkyrkan till det nya domkyrkotornet. På 1830-talet uppgick samlingen till 26 000 volymer. Det kallades även för gymnasie- och stiftsbiblioteket förutom böcker samlade man kuriosa vilket betydde annorlunda spännande föremål som ofta togs med hem från resor i fjärran land. Flera av Linköpings ostindiefarare har bidragit med många föremål. En förvärvskatalog visar vem som skänkt föremålen och det trycktes som notiser i Linköpings stifts tidningar när något nytt kommit. Många av de 250 sakerna som idag ingår i Kuriositetskabinettet kom dit under 1700-talets slut. Det ingick porträtt, mynt, medaljer, uppstoppade djur, jord- och himmelsglober, många föremål från fjärran östen, föremål med kunglig anknytning, vapen, tekniska föremål, kläder, smycken, reliker, ritningar mm mm

Det finns en flygplansritning från 1700-talets mitt av Emanuel Swedenborg och en modell av planet som idag kan beskådas i stadsbibliotekets Kuriositetsutställning. Denna fantastiska samling har flyttat runt i ett antal olika hus men finns idag i ett eget vackert utställningsrum på stadsbiblioteket.

Kuriositetskabinettet i Linköpings stadsbiblioteks bottenvåning. ÖM

Wallenbergssläkten

Familjen Wallenberg kommer från Viby nära Mantorp. Den Markus Wallenberg som skrev boken ”Min son på galejan” var präst på flera resor i Ostindiska kompaniet tjänst, vilka tjänade som inspiration till hans bok. Han skänkte en stor mängd insamlade djur i formalin, snäckor och torkade växter till Katedralskolan. Den stora sköldpaddan finns än att beskåda i Apoteksmuseet i Gamla Linköping. År 1777 fick han av Gustav III en tjänst som kyrkoherde i Mönsterås. Han avled året därpå, enligt kyrkoboken i ”röt- och gallfeber”, endast 32 år gammal. Boken utgavs postumt 1781, tre år efter författarens död. Den renskrivna originalhandskriften förvaras på Linköpings stiftsbibliotek. Familjen Wallenbergs hus i Linköping låg på Nygatan 36. Det köptes av den mycket ansedde lektorn Markus Wallenberg. Redan vid slutet av 1700-talet hade familjen börjat göra penningaffärer i Linköping. Privatpersoner lånade ut pengar eftersom det inte fanns några banker.

Biskop Markus Wallenberg, en man med tusen järn i elden. Linköpings stift

Sonen som blev biskop Markus Wallenberg var en man som engagerade sig i de mest skiftande saker från frimureri, simkunnighet hos folket, uppbyggnaden av Östergötlands hushållningssällskap, han stödde Linköpings sparbank och var andelsägare i Göta kanalbolaget. Han var gymnasiets högste tillsyningsman och såg till att stadens första gymnastikhus byggdes förutom att han var biskop i Linköpings stift. Listan verkar kunna göras hur lång som helst. Dessutom var han och hustru Laura mycket gästfria. Som biskopspar hade de ständigt fullt med gäster i biskopsgården på Ågatan.

A O Wallenberg, grundare av Stockholms Enskilda Bank. Wikimedia Commons

Biskop Markus var far till André Oscar Wallenberg som nog är den mest kände ur den stora familjen. Han grundade Stockholms Enskilda Bank 1856. Innan dess hade han tillbringat många år utomlands, varit sjöofficer, arbetat som kapten på ångbåten som gick på sträckan Linköping – Stockholm, blivit grosshandlare i Sundsvall och tjänat stora pengar. Han blev liberal riksdagsman och sedan bankgrundare.Fortfarande än i dag är familjen Wallenberg en viktig aktör i svenskt näringsliv. Deras hus från Nygatan har flyttats till Gamla Linköping.

Wallenbergska huset från Nygatan, nu i Gamla Linköping som Apoteksmuseum. ÖM

S:t Larskyrkan byggs ut

S:t Lars församling var stadens landsförsamling som omfattade landsbygden runt Linköping och Tannefors. Befolkningsmängden hade ökat och kyrkan blev så trång att man hade ställt in sittbänkar till bristningsgränsen. Domprost Rhyzelius hade upprepade gånger bett att få bygga ut kyrkan och 1731 fick han klartecken. Han ritade själv utbyggnadsförslaget och sedan byggdes allt i en hast under 1736. Men det blev inte så bra när den, bland arkeologer och byggare, berömda leran sakta gav efter under trycket av de nya korsarmsmurarna. Den nya kyrkan i all sin glans var efter något årtionde åter full med sprickor. Det som hade byggts var en korsarm åt söder, större kor och en ny sakristia åt norr. Planritningen visar en byggnadskropp som ett stort T, ett mycket ovanligt utseende på en kyrka.

Kyrkogården anlades 1811. ÖM

Kyrkogårdarna flyttas

Redan 1751 hade man slutat begrava på S:t Lars kyrkogård, troligen på grund av den vattensjuka marken. Under 1700-talets andra hälft begravde man alla avlidna på domkyrkans kyrkogård.  Snart insåg man att det behövdes en ny större kyrkogård. 1811 invigdes den nya kyrkogården som hade anlagts utanför staden och därmed upphörde alla begravningar på domkyrkans kyrkogård. Gravstenar och monument flyttades och den park vi idag har runt domkyrkan anlades. Man glömde en gravsten utanför östra koret.

Den kvarglömda gravstenen utanför domkyrkan. ÖM

Gudstjänster i hemmen

Genom Sveriges inblandning i olika krig kom nya religiösa influenser från utlandet under 16- och 1700-talen. Herrnhutismen och pietismen var kristna läror som var mer känslobetonade och statskyrkan ansågs kall och tråkig. Man samlades därför gärna till egna gudstjänster, så kallade konventiklar. Statsmakten förbjöd alla privata religiösa sammankomster utom rena husandakter. Lagen kallades konventikelplakatet och utfärdades 1726.

Konventikelplakatet som förbjöd privata gudstjänster i hemmen. Wikimedia Commons

Straffen var hårda, vid första förseelse blev det böter, andra gången böter eller fängelse och tredje gången landsförvisning. Det var många som fick tillbringa långa perioder i fängelse på grund av sin övertygelse. Men de nya kyrkorna var här för att stanna. Den kristna läran förändrades i takt med att samhället i sin helhet förändrades. Den stränga ortodoxin fick ge vika för nya testamentets kärleksbudskap och i viss mån också för naturvetenskapliga idéer.

Det östgötska försvaret

I Östergötland satte man upp två regementen, Östgöta Infanteriregemente och Östgöta Kavalleriregemente. Infanteriregementet hade 8 kompanier á 150 man och kavalleriregementet 8 kompanier á 125 ryttare.

Livgrenadjär i röd uniform på Garnisonsmuseet. ÖM

Kompanierna fick namn efter de områden i landskapet de rekryterades ifrån. Kavalleriets kompanier benämndes:

Livkompaniet, Tjustkompaniet, Linköpingskompaniet, Wästanstångskompaniet Bergslagskompaniet, Vifolkakompaniet, Skeningekompaniet och Vadstena kompani. Varje gård som försörjde en fotsoldat kallades rotegård och varje gård som kunde försörja en ryttare med häst kallades rusthåll.

Rotekista som kommer från ett soldattorp i Tjust. ÖM

Bönderna skulle se till att varje soldat eller ryttare fick en bit jord på gårdens ägor och ett torp, kallat soldattorp eller ryttartorp.

Skyltar som sattes upp utanför ett torp. De visade om soldaten var hemma eller enbart hustrun. ÖM

Översteboställen för regementscheferna blev Tuna kungsgård från 1684  till 1791 då Kungsbro gård övertog rollen som översteboställe för Livgrenadjärregementet. Båda gårdarna låg vid Roxen. Lägre officerare hade sina egna boställen i storlek efter sin rang.

Livgrenadjärerna blev modelejon under Gustav IV Adolfs tid vid makten. Då fick livgrenadjärerna tydliga instruktioner om hur de skulle se ut när de marscherade i fält. Uniformer, hår och skägg skulle se ut på särskilda sätt. Här är några exempel man kan undra över. 1793 skulle alla soldater ha mustascher. Den som inte kunde skaffa det naturligt fick måla mustascher eller skaffa sig lösmustascher. 1795 kom en ny modell på hårlockar, den som inte hade hår så det räckte skulle använda löshår. Undrar om lösmustaschen och löshåret satt kvar när man krigade eller de användes enbart vid parader?

Den snygge livgrenadjären Sven Johan Önnert med hårlock och skägg á la mode. Fotograf okänd.